Ett bisamhälle är inte bara ett antal insekter. Det är en individ precis som en katt eller hund. I Tyskland på 1800-talet kallades det "der Bien". Biologerna kallar det en superorganism. I äldre kulturer visade man stor vördnad för bin. De sågs som förmedlare mellan himmel och jord. Därav Påvens och Faraos huvudbonader, som är stiliserade bikupor. Därav bisvärmar på gravstenar i Rumänien och Bulgarien.
I det yttre såg de att drottningen flyger så högt hon kan upp mot solen vid sin parningsflykt.
Vad såg de mer? Har bina någon särskild mission som vår materialistiska moderna västerländska kultur glömt bort, rationaliserat och mekaniserat bort. Någon grundbult som skulle kunna genomsyra vårt förhållande till naturen och planeten. Finns det hemlighetsfulla band mellan himmel och jord, mellan det synliga och det osynliga? Något mellan vår himmelske Fader och Moder Jord som bin är ett uttryck för? Varför har stora filosofer, tänkare som Sokrates, Aristoteles, Tacitus, Vergilius, Seneca, Thomas av Aquino, Erasmus av Rotterdam, Heliga Birgitta, Shakespeare, Gustaf lll, Mandeville, Voltaire, Rosseau, Bakunin, Marx, Maeterlinck, Fackföreningsrörelser, Rudolf Steiner, Joseph Beuyes, varför har de ägnat så mycken tid och möda att fundera över bin som förebild för enskilda människors altruism och våra samhällens organisationsformer? Är det detta förhållande vår kultur glömde bort när naturvetenskapen införde IQ och glömde bort EQ. En ensidighet? Är det något vi kan återskapa? Finns det ytterligare något? Det är ju helt uppenbart att något mycket grundläggande fattas i vår kulturs utförsbana. Det bin gör instinktivt, kan vi frivilligt lära oss att göra det medvetet?
När Copernicus, Galileo och Bruno gjorde sina upptäckter blev de misstrodda, hånade, ja, Bruno blev bränd på bål. De vände mänsklighetens blickar bort från Jorden ut i den fysiska rymden. Är det där vår kultur skall söka sin framtid? Skall vi följa med Musk och hans kompisar ut i världsrymden och bygga bo där? Eller är det kanske dags att vända blicken inåt, in i oss själva och in i jordens inre mot meningen med våra våra liv och vår planet och ställa djupare frågor om varför vi är här? Har bina och tidigare kulturepoker någonting att säga oss som förebilder även inför en framtida kultur, inför ett nödvändigt paradigmskifte? Har vi kanske redan en del av svaren, men som vi glömt?
Idag dyker det upp alltfler klarseende, klarhörande människor, som skaffat sig detta genom egen inre själslig skolning och inte genom medfödd atavism eller som i forna tider med hjälp av hierofanter. När nutida människor med sådana förmågor, som tex Karsten Massei, hävdar att bina har en uppgift som kanske återknyter till och förklarar äldre epokers vördnad för bin, kanske de inte bränns på bål, men de möter stor skepsis. Kanske ändå att det kan vara bra att känna till vad de säger, kanske ligger det något i vad de säger. Vågar vi på allvar för ett ögonblick släppa våra fasta tidsbundna föreställningar? Här följer ett urplock ur Karsten Masseis bok: Die Gaben der Bien. Bina Gåvor. (översatt av Lena Forsberg)
Binas förvandlingsarbete på jorden
Höga elementarväsen har hela tiden ställt sig till förfogande för min forskning. De har besvarat mina frågor och påvisat vägar till lösningar. Dessa höga elementarväsen utstrålar en hög värdighet och visdom. De dyker upp i medvetandet på ett sådant sätt att man blir djupt berörd. Jag har ofta upplevt att de önskar betjäna en människas medvetande på bästa sätt för att på så sätt kunna förmedla sina önskningar. Det är bara möjligt att möta dem när impulsen till ett möte utgår från dem. De skulle förbli okända för oss om de inte tillät oss att lära känna dem.
Till denna grupp av väsen hör ett som har kommit att bli mycket viktigt för mig i min forskning om bina. Jag har lärt mycket av honom om binas andliga väsen. Det är ett väsen som kallar sig väktare av jorden. Han lever inte bara på en bestämd plats utan kan röra sig fritt i och på jorden. När han träder fram inför den skådande människan utstrålar han kärleksfullt deltagande. Man får ett bestämt intryck av att han vet mer om en än man själv. Det är en speciell upplevelse. Men man får dock aldrig känslan av att ha blivit blottställd. En kärleksfull och ytterst fridfull stämning utgår från denne jordens väktare. Man upplever sig aldrig ha anledning att frukta eller att skämmas inför närvaron av detta höga medvetande.
Detta väktarväsen är förbundet med hela jorden. Det är bärare av jordens andliga livsimpulser. Därför kan det också leva i alla jordens tillstånd, känner dess skikt och zoner, kan sträcka sig in i jordens vidder och djup. Människorna besöker det efter eget gottfinnande. Men man kan kalla på väktaren och ställa frågor. Detta väsen har framför allt hjälpt mig att förstå binas förvandlingsarbete på jorden.
Genom detta väktarväsen har jag lärt mig att se på bisamhället på ett bestämt sätt. Det lärde mig att se på bina med en blick genom jorden. Jag medger att denna blick är ovanlig. Men det är möjligt att se på bina som att de är en del av jordens planet. Dessutom försätter man sig in i jorden och riktar blicken ut ur jorden, alltså underifrån, mot bisamhället. När man gör så blir man uppmärksam på det sammanhang som här avses. Förändringen av blicken leder till att aningar dyker upp beträffande binas bidrag till hela jordens väl och framgång.
De angivelser som jag har fått från jordens väktare visar hän på hur man kan tänka sig förhållandet mellan bina och jorden. Bina kan inte betraktats isolerade från jordens andliga organism. De är jordens väsen. De härstammar från jorden. Deras liv kan inte skiljas från jorden. Varje bisamhälle har ett mycket intensivt förhållande till planeten jorden som helhet. När man nu följer väktarens angivelser blir man uppmärksam på den grundläggande skillnaden mellan bisamhällets ställning till jorden under sommaren och under vintern.
Översinnligt kan man om vintern bara se en mycket begränsad avskildhet gentemot jorden. Bisamhället förbinder sig med jordens inre andliga ljus. Det vill säga, varje bisamhälle lägger sig in i jorden under vintern. Ett starkt ömsesidigt genomträngande äger rum mellan bisamhället och den andliga jorden. Samhället löser energetiskt upp sig in i jorden. Det förlorar sin egenhet men vinner i stället jordens ljus.
När man iakttar detta översinnliga skeende får man intrycket av att det är mycket betydelsefullt för bisamhället. Bisamhället förvandlas till ett tillstånd som kan betecknas som deras ursprungliga. Det dyker in i den värld som det tycks komma från. Det vilar i sitt ursprung. Man kan inte värja sig från insikten att man bara kan begripa bisamhällets väsen om man verkligen förstår detta tillstånd. Man kommer närmast den vishet som bisamhället är genomträngd av och som visar sig i varje enskildhet i bisamhällets liv när man ser vad som andligt tilldrar sig om vintern, när bina bildar en enhet med jorden.
Under den ljusa årstiden, under vår och sommar, är det helt annorlunda. Bisamhället är verksamt i landskapet. Om dess andliga förhållande till jorden kan man säga att identiteten mellan samhälle och jord är svag. Samhället och jorden genomtränger inte varandra utan samhället lever som ett självständigt väsen i förhållande till jorden. Det har emanciperat sig från den jord som det hörde samman med under vintern och som det åter skall höra samman med. Denna rörelse, detta att bli fri från inflytanden från den andliga jorden, är en förutsättning för det som man kan iaktta som binas förvandlingsarbete på jorden. Under sommaren står bisamhället gentemot den andliga världen. Det har erövrat sig en viss självständighet. Just denna självständighet gör det möjligt för samhället att göra detta förvandlingsarbete som vi här ska tala om.
När man med den översinnliga blicken ser på det som vi har under våra fötter kan man fastställa att jorden är bebodd av en oerhörd mängd andliga väsen. Även i det till synes döda, det mineraliska, är ett själsligt och andligt liv närvarande. Det finns ingen jordisk substans som inte också har ett andligt och själsligt liv. För den översinnliga blicken är jorden levande ända in i sina djupaste djup. Den är uppbyggd så att den består av andliga skikt som kan betraktas av den klarseende. Han kan studera dem på liknande sätt som atmosfärens skikt kan betraktas vid sinnligt iakttagande. Vart och ett av dess underjordiska andliga skikt bebos av andliga väsen. I detta sammanhang kan jag inte gå in mer noggrant på jordens uppbyggnad. Men så mycket kan sägas att väsendena är av mycket olika art och natur. Man stöter på höga väsen som tjänar jordens allmänna framsteg. Men det finns också sådana som hämmar jordens växande och utveckling, som förlamar och bekämpar. Dessa hämmande krafter verkar långt, ända in i människoriket. På visst sätt är den mänskliga utvecklingen dock inte tänkbar utan dessa hämmande väsen. Många av människans förmågor är beroende av att hon betjänar sig av dessa krafter. Men hon får inte låta sig behärskas av dem. Om så sker förvandlar sig dessa krafter till oöverstigliga hinder, de blir ”onda”. Dessa andliga väsen är starkt förbundna med jorden och mycket starka. De arbetar på att upphäva jordens utveckling. De är genomträngda av en ofattbar egenkänsla. De är själviska väsen som tilltar i kraft och inflytelse genom att sända impulser bland människorna. Å ena sidan vill de göra människorna främmande för världen i det att de gör dem egoistiska. Å andra sidan när behovet i människan att vilja behärska jorden genom att förleda dem att utan hänsyn förverkliga livsfrämmande idéer.
Men dessa krafter tjänar också människan. Ty bara genom dem är det möjligt för människan att förstå sig som ett själv och kämpa till sig sitt väsens frihet. Bara genom att gripa jorden och förvandla den kan hon ta över ansvaret för den. Men detta får inte leda till att hon låter sig behärskas av dessa krafter. Hennes uppgift består i att finna ett sunt, läkande umgänge med jorden.
Jämte dessa motståndskrafter och förnekande är också väsen verksamma i jorden som bär dess utveckling. De står helt så i jordens utvecklingsström som det var tänkt från den andliga världen. Denna förutsedda utveckling för jorden och mänskligheten finns. Det är till och med av allra största vikt att människorna förbinder sig med dessa väsen. Ty medvetandet om deras verksamhet hjälper henne att skapa ett verkligt och livsfyllt förhållande till jorden. Människans religiösa, andliga liv är slutligen vägen till att sätta sig i levande förbindelse med dessa väsen.
Den andliga blicken visar nu att bina inte är bara ljusets och värmens väsen. De har också den överraskande böjelsen att förbinda sig med mörker och kyla som är en del av jordens organism. Bina står strängt taget på gränsen, på tröskeln mellan ljus och mörker. Man beaktar bara en del av deras väsen om man bara ser dem som systrar till ljuset. Deras betydelse visar sig just där i att de vänder sig både till ljuset och till mörkret. Men systerskapet till mörkret är inte omedelbart synligt. Man måste lyfta på slöjan bakom vilken den mörka delen av deras väsen gömmer sig för att förstå dem helt.
Som jag nämnt vänder sig bina till mörkrets och destruktivitetens krafter i jorden utan att låta sig bli påverkade. De är förvisso systrar till ljuset, egentligen värmen, men flyr inte för mörkret utan låter sig utsättas för det utan att själva bli mörka. Det är gripande att se hur nära bina kan komma mörkret och de destruktiva krafterna utan att förlora sitt eget ljus.
Man kan nu göra den iakttagelsen att dessa krafter genomgår en förvandling genom binas verksamhet. Från bina utgår en förvandlande verkan på det som slår ner i jordens andliga skikt genom motståndsmakternas arbete. Alltså, bina har genom sin tillvaro på jorden förmågan att upphäva det som belastar jorden och gör den tung. Utan detta andliga arbete i det fördolda, bakom allt synligt arbete, skulle jorden inte vara vad den nu kan vara. Den skulle vara mycket torrare, hårdare. Mjukheten, möjligheten till förvandling som behövs t.ex. vid fröbildning, skulle vara mycket mindre starkt utbildad. Bina är verksamma på så sätt att de om och om igen kan läka och befria jorden från de destruktiva krafternas verkningar.
Om man översinnligt iakttar detta förvandlingsarbete noggrannare kan man se något mycket överraskande. Man kan se en ström som kommer ur jordens inre och som utgjuter sig över de flygande bina. Denna förvandlingsström har med flygandet att göra. Den stiger upp ur jorden och laddar ur sig över varje enskilt flygande bis vingar som rör sig snabbt. På så sätt går denna uppstigande ström genom hela samhället och dess drottning. Vid vingspetsarna släpper den. Summan av ett samhälles vingslag bildar en översinnlig sfär från vilken ett sug utgår genom vilken denna förvandling framkallas. Detta är den drivande kraften i detta förvandlingsarbete. Men nödvändigheten av detta förvandlingsarbete ligger i jorden själv och har att göra med nöden hos de högre och lägre andliga väsen som har förbundit sig med jordens inre tillvaro. Genom bina har de en möjlighet att till viss del befria sig från de negativa krafter som hämmar deras livsutveckling.
De skildrade iakttagelserna kastar ett betydelsefullt ljus på de väsenskrafter som bina är förbundna med. Faktiskt uppenbarar sig de höga förvandlingskrafter som blir verksamma genom bina, just när man ser hur djupt bina inlåter sig på jordens negativa krafter och hur nära de kommer dem. Man blir därigenom uppmärksam på en av binas viktigaste hemligheter som berör en livssfär för jorden och människan. En sfär som tillhör de heligaste och som man kan möta på den översinnliga forskningens väg: Det kosmiska Kristusväsendets verksamhet i jorden. Genom min forskning har det hela tiden bekräftats att bina står helt i Kristi väsen. Man kan egentligen inte förstå dem i sitt djup om man inte tar hänsyn till deras förbundenhet med Kristusväsendet. Jag tror att många människor i det förgångna har anat eller kanske vetat att bina och Kristusväsendet står i ett djupt och bestämt förhållande till varandra. Också i dag känner jag många människor som inte tvivlar på detta. Det ger mig mod att skriva detta.
Idag har vi vår fria vilja att tro eller icke tro. Byggstenarna i vår kultur håller emellertid på att rasa. Vad skall vi bygga en ny kultur på för grund. Några av byggstenarna kan vara:
- På det vertikala planet uppåt och nedåt: Vördnad för vår Herres skapelse och Moder Jords befrielse
- På det horisontella planet från öster mot väster: Altruism som i ett bisamhälle; Broder- och Systerskap
Egyptiskt kors Keltiskt kors Vikinga kors
Samiskt kors
Finns här en urbild som tolkats ensidigt patriarkaliskt, som vi kan lära oss förstå i ny belysning.
Det har i ett par tusen år talats om Fadern, Sonen och den Helige Ande, men Modern, Dottern och Den Heliga Själen är inte allmänt kända begrepp. Sophia-Isis-Maria har levt i skymundan. Är det denna ensidighet som fått vår västerländska kultur att tippa över i en skenbar dualistisk abstrakt digital kultur, som bygger på nollor och ettor som grundbult, som tvåsamhet, istället för Fadern och Modern. Är det Ettan och Nollan vi ensidigt vördar i vår okunnighet`? Hur kan vi lära oss behärska den digitala världen, AI, all ny frestande teknologi och inte låta oss behärskas? Hur ställer vi oss på drakens rygg och styr, medvetet och utan rädsla? Är binas färd ner i underjorden, genom Dantes skikt och sfärer, en bild för den inre resa vi själva har möjlighet att göra i oss: att bli lika astralt rena som bin genom egen inre självuppfostran, själsuppfostran och ökad medvetenhet. Kan Modern på det sättet befrias i oss och i världen? Vi har i varje fall vår frihet att försöka. Frihet genom att övervinna "det onda" i oss och hjälpa andra att befria sig. Precis som i folksagornas inre bildvärld. Grekerna kallade resultatet av en sådan rening eller luttring för Sophia. Visdom. Egypterna hade sin Isis. Marias renhet finns i kristendomen.
Bild artat: Ormen eller Lucifer frestade människan, gav henne drifter och begär, men också friheten. Detta har Rudolf Steiner uttryckt så här:
Isis- Sofia,
Guds vishet,
henne har Lucifer dräpt
och på världskrafters vingar
burit ut henne i rummets vidder.
Kristusviljan,
i människan verkande,
kan henne från Lucifer slita
och på ”självkännedomens” farkost
i människosjälen återuppväcka
Isis- Sofia
Guds vishet.
Fritt översatt från Rudolf Steiner
Hermes Trismegitus, Egypten, uttryckte det så här:
Såsom i himmelen
Så ock på jorden
Såsom i det inre
Så ock i det yttre
Såsom i Universum
Så ock i själen
Formernas och rörelsernas likhet med och i binas liv är slående. Var det detta våra förfäder såg som bild artat föredöme, tecken i deras tredelade samhällsorganisation, deras rörelse mot "ovan" såväl som mot "nedan" och deras altruistiska verksamhet i det horisontella. Detta som vi har friheten att göra medvetet av fri vilja. Vad är det som varit så centralt i alla forna kulturer som gjorde att man höll bin för heliga? Varför har bin varit av så stort intresse för alla dessa filosofer och konstnärer ända in i vår tid? Vad har de anat, glömt men åter börja skymta? Har vi andra, vår kultur, glömt "grundbulten"
Är det kanske så att bina som är "astralt rena" inte följt med i det för människorna nödvändiga "syndafallet", så att vi kan nå friheten. Såg "de gamle" detta och anat, sett, förstått detta och tagit bina som förebild för vårt sätt att leva. En förebild för framtida samhällen och kulturer. Sophiakultur.
På det vertikala planet uppåt och nedåt: Vördnad för vår Herres skapelse och Moder Jords befrielse
På det horisontella planet från öster mot väster: Altruism som i ett bisamhälle; Broder- och Systerskap
?