lBiboet lll
SVÄRMNING
Biboet har en liten volym, vilket förordats av Tom Seeley, eftersom det befodrar svärmning precis som när bina hade en naturlig miljö. Svärmning var under halmkupebiodlingens tid något man starkt eftersträvade. Detta krävde att man passade kuporna i sin bigård lika noga och omsorgsfullt som fårägare passar sina får under lammningstiden. Med ett fåtal kupor kan detta vara svårt med våra arbetstider för de flesta, särskilt som vi inte bör ha kuporna i en bigård som förr utan mer utspridda med större avstånd. Därför har Biboet svärmfångar kassetter som sprids ut i närheten av kuporna och gärna på flera ställen på ca 3 kilometers avstånd. Man kan säga att detta motsvarar den konventionella biodlingens avläggare, vilken senare faktiskt befodrar Varroa. Bihållningsmetoden är alltså en förebyggande Varroabekämpning. Här följer flera olika kapitel och artiklar av forskare och progressiva biodlare. Först ut är David Heaf som lanserat fransmännens Warre-kupor i den engelskspråkiga värl-den. Kapitlet är taget från hans bok Den Bivänlige Biodlaren.
Prolog Två samhällen blir fyra
Ett erbjudande om frihet?
Det är en solig dag på vårkanten. En svärm honungsbin har just lämnat sin kupa i en skogsglänta och satt sig på en tunn gren täckt med blad, tjugo meter över marken, bara några steg söder om sin kupa. Den svajar lite i den lätta brisen och ser ut som den när som helst skulle kunna falla till marken. Biodlaren kommer och får syn på den.
Endast ett fåtal bin flyger runt svärmen. Några bin dansar på utsidan av klustret. Andra rör sig hastigt in mot dess centrum. En del har pollen på bakbenen. Några större bin - drönare- är också med. Det går ett par minuter. Plötsligt formligen exploderar svärmen ut i flykt. Luftrummet fylls av surrandet från tusentals bin. På bara några minuter har de försvunnit över trädtopparna i en sammanhållen svärm, tydligen med ett specifikt mål i sikte. Biodlaren suckar. Ännu en förlorad svärm. En dag tidigare och han kunde ha förhindrat även denna. Aktiviteten på flustret är snart lika hög som innan svärmen gav sig av. Bina fullföljer arbetet med att dra upp en ny drottning. Biodlaren fortsätter arbetet med svärmförebyggande åtgärder bland sina kupor. Senare skall vi återkomma till vad han gör.
Låt oss gå tillbaka lite i tid. Under ett par veckors tid har scoutbin gjort rekognosceringar i omgivningarna för att hitta möjliga bostäder. Många scoutbin fokuserar på en ihålighet flera meter upp i trädet bara några hundra meter hemifrån. Några flyger runt trädstammen och undersöker den från alla håll. Andra kryper in och runt på väggarna i mörkret. Den nästan helt runda insidan är knappt 30 centimeter bred och sträcker sig kanske dubbelt i längd uppåt från kvisthålet genom barken i ihålighetens botten. Denna är täckt med skräp, halvt förmultnad, bestående av gammalt vax som vaxmal sedan länge övergett. I den kupolformade översta delen av ihåligheten finns fortfarande fragment av gamla vaxkakor fastsatta i det ruttnande träet.
För varje dag tycks antalet bin som surrar runt ingångshålet öka, tills den dag när svärmen först sätter sig nära moderkupan. Då sitter ibland klungor av bin utanför ihåligheten och trafiken fram och tillbaka är ivrigare än någonsin. Sedan märks en tydlig avmattning i trafiken. Men när svärmen börjar röra på sig igen har tillräckligt många scoutbin bestämt sig för just denna ihålighet, en av flera möjliga. Tillräckligt många scoutbin för att genom dansen på svärmen visa att just denna ihålighet skall bli samhällets nya bostad. Efter det att svärmen lyft leder scoutbina den genom att flyga rakt genom molnet av bin samtidigt som de lägger ett luktspår i luften. Inom några minuter är stammen runt hålet alldeles svart av bin och hålet försvinner. En stadig ström av bin, ibland i lager på lager försvinner in i trädet. Andra bin står på stammen med resta bakkroppar och visar en ljusare färgad fläck samtidigt som de fläktar med vingarna. En observant åskådare lägger märke till en tydlig citronliknande lukt i luften runt hålet. Svärmens eftersläntrare styr rakt in mot det.
En kvart har gått. Alla, förutom en handfull bin som fläktar, har krupit in. En stund verkar allt ganska lugnt runt hålet. Inuti har strömmen av bin rört sig sakta mot ihålighetens översta del. Det är som om de blivit vaksamma på vad de kommer att hitta. Men de står också i intim kontakt med sin värdefullaste medlem, drottningen, utan vilken de är dödsdömda. När de kommer högst upp börjar de dra ihop sig till ett kluster och formar en upp och nervänd klockform som hänger ner i ihåligheten. Varje bi hänger sig fast i nästa genom att länka ihop benen. I mitten av klustret alstras värme och temperaturen närmar sig den mänskliga kroppens.
De flesta arbetsbin har anlänt och är fyllda med honung. Det finns bara ingenstans att förvara den. En del bin börjar avsöndra vax på undersidan av sina kroppar och detta används för att bygga vaxkakor efter mycket tuggande och knådande. Andra krafsar och gnager i ihålighetens översta del för att få bort ruttet trä och gammalt vax. Ett regn av skräp och vaxsmulor förs igenom klustret ner i ihålighetens botten. När eftermiddagen kommer är ett antal bin redan ute och drar in nektar och växthartser. Hartserna görs om till propolis inte bara för att förstärka vaxet utan också för att fortsätta de tidigare hyresgästernas arbete med att klä in väggarna och täcka för sprickor med en söt luktande antiseptisk tunn hinna. Inom några timmar har den första vaxkakan byggts, oval och smal till att börja med sedan hjärtformad. Lite av honungen avsätts i cellerna i toppen. Cellerna lutar svagt mot sin nedre ände i vaxkakans centrum och hålls på så sätt på plats. Senare på kvällen börjar vaxbyggarna på sin andra vaxkaka, parallell med den första och med sitt centrum lite över en tumsbredd ifrån den. Vaxbyggarna hänger nu i långa kedjor under vaxkakorna, som fortfarande döljs inne i klustret. Fokus i deras arbete ligger i botten av vaxkakan när den växer nedåt. En natt av intensivt arbete väntar.
Samhälle i träd. Foto: Clive Hudson
Snart syns en kraftigt ökad aktivitet runt ingångshålet. Bin flyger in och ut varje sekund. En del hämtar redan in pollen i en mängd olika färger, gula, naturvita, orangefärgade och bruna. Drottningen har lagt ägg i ett område på båda sidor av den första vaxkakan och snart finns larver att mata. Det finns ingen tid att förlora, samhället måste etablera sig med tillräckligt många vaxkakor och matförråd för kommande vinter. Den här andra dagen har två nya vaxkakor påbörjats parallella med de tidigare.
I slutet av veckan är toppens bredd fylld med vaxkakor, förvånansvärt välordnade och parallella längst upp där de är fästade, men lite böljande längst ner i kanerna. Varje vaxkakas kanter är fästade i väggarna längst upp och hjärtformen försvinner allt mer som en följd av det. Överallt hänger vaxkakorna ner i en form som nästan helt följer det ursprungliga klustrets form, men kanterna är nu synliga. De flesta bin som inte är ute och drar sitter i mellanrummen mellan vaxkakorna. Vakter finns redan utposterade vid ingångshålet. Andra bin står alldeles innanför och fläktar med vingarna. Åter andra är sysselsatta med att förminska hålet med vax och propolis för att lättare kunna försvara sig mot inkräktare.
Livet i det nya samhället fortsätter ungefär så här hela sommaren. Växlingarna i tillgängliga dragväxter märks på färgen på det pollen som kommer in. Det komplexa samspelet i arbetsstyrkan mellan putsbi, ambi, byggbi, städbi, pollen och nektarberedare, vaktbi och dragbi fortsätter mellan vaxkakorna. Det finns några hundra drönare som hjälper till att värma ynglet.
Snart har alla vaxkakorna ett område med yngel. I de första områdena har ynglet kläckts för länge sedan och tar del i arbetet. Man kan föreställa sig en ovalt, sfäriskt formad zon genom hela vaxbygget som upptas av yngel. Vaxet har redan antagit en mörkare färgton. Över det och lite på sidorna som en dom finns pollen. Utanför denna och ut mot sidorna upp mot de översta fästpunkterna finns celler med honung, mycket redan täckt med vaxlock. När celler blir lediga i den övre delen av yngelklotet börjar städbin sitt arbete med att dra ut och tugga sönder avfall och pollera cellväggarna med propolis. När de är rena fylls de med honung i vardande. Drottningen skulle snart få ont om plats för sitt äggläggande om det inte hade varit för att vaxkakorna hela tiden byggts på nertill medan vädret fortfarande är varmt och det finns tillräckligt med drag. Även om många celler nertill ser ut att var oanvända, fylls de ibland med nektar, bara för att tömmas senare samma dag och flyttas dit honungen håller på att tillverkas. Varma dagar i slutet av nektardragen har trafiken i ingångshålet ökat till två kanske fler bin i sekunden. Många bin lämna men kommer inte tillbaka eftersom de dör utanför ihåligheten efter ett kort liv på ungefär sex veckor.
En liten men väldigt viktig förändring äger rum under sista delen av sommaren. Bina bygger några nya drottningceller. När sedan den första av dessa nya drottningar kryper ut, går hon runt och ropar till sina ännu inkapslade systrar. ”Tutandet och utandet” i denna konversation hörs tydligt genom ingångshålet i kvällslugnet. Snart gnager hennes hovbin hål i de inkapslade drottningarnas vaxceller från sidan och drottningen själv sticker ihjäl sina systrar. Efter några dagar lämnar hon kortvarigt trädet för en parningsflykt. En mängd drönare från grannskapet ser till att hon blir flerfaldigt parad och hon återvänder tryggt till sitt samhälle. Efter ytterligare några dagar arbetar den nya drottningen bredvid sin mor, men lägger relativt få ägg till att börja med.
Det är höst nu. Dagarna blir kallare och kortare. Nektar tillgången har nästan upphört. Vaxbyggandet har slutat. Ett tungt förråd med honung och pollen hänger över yngelklotet. Bina har ordnat det bra för sig inför de långa månader när vädret inte tillåter flygning eller nektar tillgång. Antalet yngel har kraftigt minskat och äggläggningen kommer snart att avslutas. Antalet bin håller fortfarande på att minska från de flera tiotusentals bin som samhället byggt upp sista delen av sommaren till bara tio eller femtontusen vinterbin av vilka de flesta kommer att överleva till våren.
Klotet drar ihop sig för att kunna sitta i mitten av vaxkakorna alldeles under vinterförråden. De omgivande vaxkakorna och de tjocka väggarna i trädstammen ger ett bra skydd mot extrem kyla. Till och med under de kallaste vinterdagarna skulle klotet kännas varmt om man satte händerna runt det. Aktiviteten är hur som helst kraftigt reducerad. Bina på utsidan byter sakta plats med dem som sitter i mitten och överst medan klustret äter sig genom vinterförråden och honungsdomen.
Kontrollerad svärmning
Vi återvänder nu till biodlarens bigård den tidiga sommardag när han såg svärmen ge sig iväg. Han kom dit för att dela några samhällen i två för att kunna öka antalet bikupor och förhindra naturlig svärmning. Han tar av taket på en kupa som innehåller två yngellådor fulla med vaxkakor och bin. Under taket finns en tom foderballong som han använt för att fodra bina med sockerlösning under några veckor och för att på så sätt framkalla att bina förbereder sig för svärmning. Han tar bort ballongen och sätter sedan den översta lådan på en ställning med en ren botten bredvid den låda som var underst. Han börjar lyfta ur och inspektera ramarna i den låda han flyttade, noggrant på båda sidor. På den tredje ramen ser ha två drottningceller. Efter att noggrant ha synat den på båda sidor skakar han av en del bin och vänder den upp och ner för att kunna se in i de båda cellerna. De hade ägg i sig. Han ställer ramen åt sidan och fortsätter sin inspektion av resten och hittar fler drottningceller på andra ramar. Han förstör dem. På den sjätte ser han drottningen. Han sätter tillbaka ramen med drottningen fortfarande på och tar en ram från den andra lådan för att fylla tomrummet. Han övertygar sig också om att det inte finns några drottningceller på den. Sedan flyttar han den drottninglösa lådan med botten och allt mindre än en meter från dess ursprungliga plats. I det tomma gapet sätter han ramen med de drottningceller som hade ägg. Innan han stänger kupan ger han den en foderballong med sockerlösning. Det här samhället kommer att förlora sina dragbin eftersom de återvänder till sin gamla plats, så den behöver fodras. Han sätter tillbaka drottningens kupa på sin gamla plats med ett drottninggaller följt av några skattlådor eller låga lådor med vaxkakor från tidigare år. Båda kuporna med flustren åt samma håll. Han försluter dem och lämnar bigården. De flesta dragbina flyger in i moderkupan med drottningen i. De är inte bara vana att flyga in där utan lockas även av drottningens lukt.
En kupa har blivit två, men han har inte riktigt slutat ännu eftersom en kupa fortfarande är utan drottning. Han återkommer sex dagar senare och kontrollerar vaxkakan med drottningcellerna. Cellerna håller på att förslutas. Han flyttar kupan till moderkupans andra sida. Dragbin som återvänder från fälten märker genast att deras hem är borta och efter att ha svävat fram och tillbaks, flugit i cirklar en stund landar de på den gamla drottningens fluster. Biodlaren vill inte att den nya drottningen skall lämna kupan med en svärm så han försäkrar sig om att de flesta dragbina finns hos den gamla drottningen Han fyller på ballongen med sockerlösning.
En National kupa överförs till en Warré kupa
När nästan tre veckor har gått återvänder biodlaren och undersöker ramarna i den kupan som inte hade någon drottning. Drottningcellerna är tomma och nerrivna. På den femte ramen hittar han ett stort område med ägg och behöver inte fortsätta undersökningen. En drottning har krupit ut, blivit parad och är äggläggande. Istället för foderballongen sätter han ett drottninggaller på yngelrummet följt av ett par skattlådor med vaxkakor. Han har slutfört en av ett dussintal metoder för artificiell svärmning för att förhindra naturlig svärmning. Han framkallade svärmningsprocessen genom konstgjord fodring med socker, men lät bina börja dra upp drottningceller i naturliga drottningceller. Den här gången var allt under kontroll, men han måste se upp för en möjlig svärmning i moderkupan i mitten av sommaren.
Att balansera olika intressen
Föregående beskrivning av att dela ett samhälle är på inget sätt det mest extrema exemplet på något för bina onaturligt och artificiellt när det gäller att dra fram nya drottningar och på samma gång göra en utökning av antalet samhällen. Men det står hur som helst i stark kontrast till föregående beskrivning av en naturlig svärmning. Båda processerna bygger på binas biologi och beteende, men den första är helt under binas kontroll.
Ur David Heafs bok Den Bivänlige Biodlaren
En annan aspekt på binas reproduktion finns i Erik Berrvoets bok Binas Visdom kap 8. Denna bok kan rekommenderas för den som är intresserad av Biodynamisk biodling och odling. Finns här i min översättning:
https://www.bod.se/bokshop/catalogsearch/result/?q=binas+visdom
Sammanfattning
Ingenstans är ingreppen och manipuleringen av bisamhällenas naturliga processer så påtagliga som i dagens avels- och föröknings metoder. De visar dessutom tydligt skillnaderna mellan de sätt på vilket konventionell vetenskap och studiet från ett holistiskt perspektiv närmar sig naturen. De effekter de olika vetenskapliga tillvägagångs-sätten medför sammanfattas i tabellen på nästa sida. Trots det till synes fördelaktiga med konstgjord avel, måste fortplantning göras i samklang med de naturliga reproduktionsprocesserna och med mini-mala ingrepp i samhällena.
Konventionell biavel visar föga respekt för den visdom med vilken bin har utvecklat sitt sätt att föröka sig. Den konventionella biodlingens fokus ligger huvudsakligen på manipulering av drottningen och hennes genetiska sammansättning snarare än att samverka med relationerna mellan drottningen som en del av samhället och bisamhället som en del i den lokala omgivningen.
Den konventionella biaveln betraktar ett samhälle mer som en maskin än som en levande organism och bortser från den potentiella betydelse en förändring i en del av detta komplexa levande sammanhang kan ha på andra delar och på sambanden i sin helhet. De karaktäristika som organismen ger uttryck för är resultatet av dennas gensvar på den yttre omgivningen. Ju bättre sambanden mellan den yttre omgivningen och organismen matchar varandra desto bättre kan organismen uttrycka alla sina kvaliteter. Biodlare spelar en avgörande roll när det gäller att skapa ett bisamhälles omgivning vid val av biodlingsmetoder.
Ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållanden kan ändras och biodlingens strategier måste därför sikta på att ge en art möjligheten att effektivt kunna anpassa sig till dessa förändringar genom att ha en genetisk bredd i bisamhällena själva och i den omgivning de lever i.
Att tillämpa biodlingsmetoder som står i samklang med bisamhällets natur, minimerar ingreppen i en kupa och kräver en utveckling av kunskaper och färdigheter för observation och diagnostik, som kan ge biodlare möjlighet att hantera denna process på ett riktigt sätt. Dessa färdigheter och kunskaper finns inte längre i den konventionella biodlingen.
Artificiell avel Naturligt urval
Konstgjord avel och odling med metoder från tidigt 1900-tal. Samhällets naturliga reproduktions processer tillåts.
Biodlaren bestämmer vilka egenskaper som ska prioriteras Samhället beslutar om det ska föröka sig
Biodlaren bestämmer drönarnas egenskaper Drottningen bestämmer om hon skall para sig med tillgängliga drönare från olika samhällen.
Biodlaren förhindrar svärmning Svärmar tillåts
Biodlaren tvingar ägg avsedda att bli arbetsbin att bli drottningar. Samhället bestämmer tidpunkt och antal nya drottningceller
Biodlaren använder drottning-celler i plast Samhället, drottningen, bestäm-mer vilka ägg som skall placeras i drottningcellerna
Drottningsceller byggs av nytt vax till form och storlek som samhället bestämmer
Drottninglarven matas med konstgjort foder Kvantitet och kvalitet på foder till drottning larver bestäms av samhället
Biodlaren bestämmer vilken drottning som skall bygga upp det nya samhället Samhället bestämmer vilka drottningar som skall överleva för att bygga nya samhällen eller befintligt
Bin som svärmar är friska bin
John Haverson, Hampshire BKA. Artikeln är publicerad i the British Bee Journal maj 2012:
Bin svärmar för att föröka sig och sprida sina gener. Detta sker vid optimala förhållande vad gäller temperatur, tillgång till nektar och när modersamhället är välutvecklat. Precis som andra varelser har de en tendens att föröka sig mer när de är utsatta för stress, olika faror och hotad överlevnad.
Biodlare idag är inriktade på att kontrollera och förhindra svärmning till vilket pris som helst, antingen för öka honungsskörden eller för att inte störa grannar. Jag har länge misstänkt att mer än ett sekels alltmer ökande ingrepp i bins grundläggande naturliga funktioner haft en motsatt negativ verkan på våra bins hälsa. I den här artikeln behandlar jag binas reproduktion i en naturlig miljö för att se hur den gynnar ett samhälle och jämför detta med följderna av svärmförhindrande åtgärder.
Förberedelse för svärmning
Under våren utvecklas samhället snabbt, snabb utökning av yngel och arbetsbin och snabb uppbyggnad av honungsförråd. Yngelklotets temperatur hålls vid en temperatur mellan 35-36 grader, vilket är optimalt för att friska yngel. I slutet av april eller i början av maj (i Sverige senare) kan samhället nå ett sådant välstånd att det kan svärma.
Många biodlare gör tidiga inspektioner i syfte att förhindra svärmning ofta vid temperaturer så låga som 11 grader. Detta regelbundna öppnande av kupan bryter upp vax och tätningar med propolis, släpper ut värme och flyktiga ämnen och stör tusentals arbetsbin i deras sysslor. Det resulterar i ett stressat samhälle, som tvingas att göra onödigt arbete och återställa temperaturen. Denna nedkylning av ynglet kan orsaka europeisk yngelröta. (EFB) Den lägre temperaturen gynnar Varroa, vars optimala temperatur ligger på 33 grader. Att hålla en temperatur runt 35-36 grader motverkar alltså utvecklingen av Varroa.
Varroa och andra sjukdomsframkallande organismer utvecklas i utmattade och försvagade samhällen. För att hålla dem vid liv använder biodlare kemiska medel. Dessa ämnen, även organiska som syror och tymol, är giftiga och skadlig även för bin.
Ett samhälle kommer att föda upp så många drönare som det anser nödvändigt. Ofta betraktar biodlare drönare som improduktiva honungskonsumenter. De använder också drönar-yngel som varroafällor. Denna reduktion i drönarpopulationen har en negativ inverkan på den genetiska bredden vid drott-ningens befruktning. Det förbrukar också en avsevärd mängd honung eftersom samhället strävar att ersätta dessa nödvändiga drönare.
En bisvärm måste finna en ny bostad, bygga vaxkakor, fylla dem med nektar och föda upp nytt yngel. Detta kräver bin av olika åldrar och utvecklingstadier och kommer inte att innehålla många gamla dragbin. En konstgjord svärm eller paketbin som ju i huvudsak skiljts från ambin och yngel riskerar att ha endast gamla utslitna bin när det nya ynglet kläcks och kräver omvårdnad.
Samhället drar upp ett antal drottningceller i särskilt konstruerade runda celler. Dessa ges en speciell omvårdnad. De besöks 10 gånger så ofta som celler med arbetsbin under det 3-5 dagar långa larvstadiet för att garantera en optimal utveckling av drottningynglet, vilket kommer att väga dubbelt så mycket som arbetsbiet. Drottningar som odlas artificiellt får mindre näring och omvårdnad.
I ett samhälle som inte utsatts för stress är överlevnadsprocenten så låg som 33 %, i en stressad 53 % från ägg till utvecklad drottning. Samhället tycks rensa ut undermåliga drottningar under deras utveckling. Hur vet vi vid konstgjord drottningodling att vi valt de bästa äggen? Hur stor är sannolikheten att de utvecklas till undermåliga drottningar vilket leder till drottninglösa eller svaga samhällen.
Svärmen
När den lämnar kupan liksom rinner den ut och cirklar runt i den närliggande omgivningen innan den sätter sig i en buske, en stolpe eller ett träd, etc. Hundratals dragbin blir ”scouter” och letar efter en passande bostad. De vet instinktivt hur den bör se ut. När de funnit något återvänder de och informerar svärmen med en bidans. När svärmen övervägt kvaliteten på olika danser och kontrollerat, når de så småningom enighet. Scoutbina visar sedan vägen till det nya hemmet. Denna process: rekognosering, utbyte av information och gemensamt beslutsfattande är en viktig del i samhällets metabolism, beslutsfattande och intelligensutveckling. Den nya bostaden ligger förmodligen 3-500 meter från moderkupan.
Detta minskar konkurrensen om dragen samtidigt som risken för smittspridning via röveri och felflygning avtar. I. Fries och Camazine hävdar att överföring av smitta mellan samhällen vid svärmning (vertikal överföring) resulterar i en godartad utveckling av förhållandet mellan värd och parasit. Horisontell överföring av smitta däremot genom felflygning, röveri och manipulerande med ramar, ger en våldsammare utveckling. Stora bigårdar och delning av samhällen för utökning gynnar smittspridning.
Uppbyggnad av den nya bostaden
Väl på plats ser bina till att det blir dragfritt genom att täta med propolis, de börjar vaxbygget och de börjar samla nektar. Allt detta är nödvändigt innan yngelproduktionen kan börja. Ett antibakteriellt och svamphämmande lager propolis täcker snart bostaden. Temperaturer upp till 40 grader behövs för att kunna bygga vaxkakor och 35-36 grader behövs så småningom för yngeluppdragningen. Svärmen kommer att vara utan yngel under denna första period. Varroa kommer inte att ha några täckta yngelceller att gömma sig i och utvecklas. Bina kommer att städa ut dem och de kommer att falla till botten, långt ifrån vaxkakorna.
Medan den nya bostaden byggs upp, förråd samlas och yngelsättningen påbörjas är samhället känsligt för dåligt väder, svaga drag och skadedjur. Seeley hävdar att 75 % av alla svärmar misslyckas. Biodlare reducerar denna utsatthet genom färdiga bostäder, stödfodring, ofta med socker. Socker är en dålig ersättning för näringsrik honung. Yngel uppfödda på dålig näring utvecklas svagt och immunförsvaret försvagas.
Modersamhället
Samhället svärmen utgick från miste sin drottning, ungefär hälften av sina vuxna bin och en del av honungen. Det har fortfarande sina drottningceller, yngel i utveckling, färdigbyggda vaxkakor och god tillgång på förråd. Det är välmående men kommer inte att fortsätta vara det om biodlaren ingriper med delningar etc.
Den första oparade drottningen kan kläckas 8 dagar efter det att svärmen gick. Ytterligare yngel har kläckts. Drottningen behöver tid att ”mogna” och para sig. Hennes äggläggning kanske inte börjar förrän tre till fyra veckor efter det att svärmen gick beroende på väder och vind. En yngelfri period kommer också här att arbeta emot varroans utveckling. Insamlandet av pollen och dragbinas intensitet talar om när yngelsättningen börjat. Regelbunden inspektion av yngelsättningen stör samhället starkt i denna känsliga fas.
Den första drottningen kan vara tvungen att döda sina systrar men om modersamhället är starkt och förutsättningarna goda kan arbetsbina skydda någon oparad drottning och samhället kan skicka iväg en ny svärm för att sprida sina gener.
Under parningsflykten skyddas drottningen av ett ”uppvaktande hov” mot fåglar. Stora eskorter garanterar att återfärden lyckas emedan ett litet antal följebin i minisamhällen som vid artificiell drottning odling medför drottningförluster på ca 33 %. Under parningsflykten behövs det en välutvecklad drönare för att para sig med en god drottning. Svaga drottningar kan paras med goda drönare men kan också fångas av svaga drönare och öka chansen för svaga samhällen.
Lokala bin har de genetiska förutsättningarna att klara sig i sitt område. I Storbritannien kan det vara kyligt, fuktigt väder under svärmningssäsongen. Lokala bin klarar detta bättre än importerade bin från varmare länder. Den naturliga parningen med upp till 20 drönare garanterar genetisk mångfald, vilken är nödvändig för artens fortbestånd. Naturen väljer egenskaper som passar just lokala förutsättningar och sjukdomsalstrare. Detta befordras inte nödvändigtvis av biodlares strävan efter produktivitet, svärmförhindrande och överbeskyddande manipulerande.
Efterord
Hela svärmningsprocessen visar en mängd olika områden som påverkas av naturligt urval. Samhällen som överlever svärmningens riskfyllda äventyr blir de starkaste och livsdugligaste. Om vi förkortar detta fundamental beteende minskar vi naturens möjlighet att skapa det bästa urvalet.
Det finns berättelser och vetenskapliga bevis för att vilda bin överlever och samlever med varroa. Det står helt klart för mig att den naturliga svärmningen är en avgörande faktor vad gäller binas överlevnad. Jag tror vi måste överväga hur vi bättre hanterar svärmningen för att ta vara på dess hälsoeffekter. Det kan kanske ske genom att använda svärmfällor, diagnostik utifrån vad som händer på flustret. Det kanske minskar honungsskörden, men det kommer att finnas fler bin. Människan kan leva utan honung men inte utan bin. John Haverson,
Man räknar med att ungefär en tredjedel av samhällena kan svärma. Vilket kanske motsvarar de förluster som har gjorts eller den föryngring som måste till. Man får ett nytt samhälle i moderkupan med en yngre drottning och en svärm med en bra drottning, den gamla, annars svärmar den inte, enligt Broder Adam Buckfastbinas "skapare" Detta gäller första svärmen. I eftersvärmar är ju alla drottningar nya. Detta ger föryngring, utökning eller ersättning av förluster.
Hur fångar man svärmar?
Med en biodling som mycket går ut på att låta bina sköta sig själva i så stor utsträckning som möjligt och framför allt när det gäller reproduktion, är det viktigt att ta tillvara svärmarna så snabbt som möjligt, så att de inte går till spillo i undermåliga ihåligheter i brist på annat eller i grannarnas ventilations-trummor.
Ovan visas ett effektivt sätt att ta vara på en svärm om tratten går att sätta direkt under det ställe där svärmen satt sig. Underst sitter en paketbilåda. Används av professionella biodlare för att sälja paketbin. Behöver man inte svärmen kan man sälja den direkt till någon.
En natursvärm bygger upp sina vaxkakor betydligt snabbare än bin från en låda med paketbin och en tillsatt drottning. Dessa har ju inte vuxit upp tillsammans och är ju inte beredda. Det tar sin tid innan de „föds ihop“ till en superorganisation. Med vardagsspråk kanske man kan uttrycka det så att drottningens feromoner tar sin tid att sprida sig bland bina och att de ännu inte håller ihop och känner sig som ett samhälle.
I gamla tiders biodling med halmkupor satte man en ene- eller granruska ungefär 5 meter framför kupan. Här ses en annan variant kanske har plattan smörjts in med propolis eller citrongräsolja eller dylikt.
En svärm sätter sig ofta där för att invänta drottningen och spejarbin, som letat efter bästa möjliga bostad. Det hela kan ta flera timmar. Bina svärmar enbart i soligt och helst varmt väder mellan 10-14, ibland även senare. En andra svärm kan gå ut direkt ur kupan utan synlig förvarning. Vanligtvis ser man dock ett „skägg“ utanför kupans öppning, bin som hänger och klänger på varandra. Detta tecken bör man vara observant på. Det är det snabbaste och enklaste sättet att fånga en svärm. Direkt. Flera inspektionsrundor varje dag mellan 10 och 14 kommer att löna sig under svärmningstiden från slutet av maj till slutet av juni i regel.
På Lüneburgerheden i norra Tyskland där man kunde ha hundratals bikupor på ett och samma ställe innan man förflyttade ut halmkuporna på ljungdrag, satte man en stör med en svärmstrut för kupan.
För säkerhets skull bör man placera svärmfällor där de lätt kan inspekteras, 100-200 m ifrån och gärna på ett par meters höjd. Detta är vanligt utomlands. Man måste meddela bitillsynings-man, men tillstånd krävs ej. Insidan av svärmfällan kan gnuggas in med bivax, propolis, citronmeliss eller citrongräs. En bit färdigbyggd vaxkaka kan också locka.
Bild Svärmfångaren i trä kommer snart