Det finns människor som påstår sig kunna kommunicera med djur. Tyvärr kan Stefan inte det men nedan har han gjort en tolkning av vad han tror att bina skulle ha sagt. Biboet är avsett att försöka mildra binas klagomål.
VAD BINA SURRAR I MITT ÖRA INNAN DE STICKER!
Kära Människor! Ni har ingripit för starkt i vårt naturliga liv. Vi har levt i symbios i tusentals år och har haft nytta av varandra. För hundrafemtio år sedan började ni bryta vårt ömsesidiga samarbete och vår vänskap för er ensidiga ekonomiska vinnings skull. Det har blivit värre och värre. Förr gav ni oss bostäder som liknade våra naturliga bostäder i ihåliga träd. Vi gav er honung och pollinerade era grödor, gav liv till allt som blommade. Minst två tredjedelar av allt ni ätit har vi pollinerat. Nu har ni gått för långt i er egoism och vi är på väg att dra oss tillbaks. Vad händer då? Ni odlar mer och mer som monokultur. Ni har täckdikat all jordbruksmark, allt vatten rinner i raka rör rakt ut i haven med bekämpningsmedel och konstgödsel. Det finns inga dikesrenar kvar för en mångfald av blommor, inga hagar och ängar. 95 % av sådan mark har försvunnit och ersatts av bl.a. tät monoskog. Bara förtidigt slagna betesvallar som aldrig hinner blomma. Mångfalden har försvunnit. Honungen har blivit ”monohonung”. Snart kan vi bara bo i städerna där ni hittills inte sprutar.
Själva får vi ingen honung över vintern, bara subventionerat socker. I snitt 18 kg per samhälle, ofta från nerhuggen regnskog. Honung med sina mjölk-syrebakterier utgör en del av vårt immunförsvar. Under den månad den skattas innehåller den 13 sådana, fotograferade av Lennart Nilsson. Den skattas bort när vi behöver den som bäst till de yngel som föds upp för att övervintra och bygga upp ett nytt samhälle under våren. Kanske inte konstigt att våra samhällen ofta dör just då! Själva har ni insett amningens, modersmjölkens och anknytningens betydelse för era barn. Samtidigt med detta stora ingrepp passar ni på att byta drottningar, vilket kan jämföras med en organtransplantation!!!!! eftersom ett bisamhälle är en individ, ett djur som "fötts" i en svärm.
Värmen och ”kuplukten” utgör den mikrobiologiska inre atmosfär ni ständigt släpper ut när ni öppnar för att inspektera hur vi mår. Inga läkare öppnar era magar och rotar runt för att se hur ni mår, eller hur? Ni kyler ner våra yngel och gynnar skadliga bakterier, kvalster och virus. Ni stressar oss med era skattlådor som sätts på tomma och kalla ovanifrån. Vi måste fylla dessa omedelbart för att inte värmen skall försvinna uppåt, som ju värme gör. Själva bygger vi naturligt nedåt.
Nej, vi får inte bygga våra vaxkakor som vi vill. Ni måste ha standardstorlek av bekvämlighets skäl. I era fyrkantiga lådor och ramar kan vi inte kontrollera värme och ventilation, vilket också gynnar fel sorts bakterier, mögel, virus och kvalster. Era färdiga vaxmellanväggar innehåller giftrester och smittämnen.
Ni ställer våra samhällen så tätt, rationellt och tidsbesparande, att vi ideligen smittar ner varandra.
Är ni förvånade att vi inte mår bra?
I mer än hundra år har vi bortförts till parningsstationer för tvångsgifte och får inte välja partner. Vi får inte göra vårt eget urval, varken av drottningar eller drönare. Vår naturliga svärmlust har nästan helt avlats bort. Svärmning är vårt sätt att föröka oss. Ägg avsedda att bli arbetsbin har ni odlat till drottningar i över hundra år. Det gör vi själva bara i yttersta nödfall. De blir nöddrottningar med sämre vitalitet och klarar allt oftare inte att hålla ihop sina samhällen med sitt feromon utan samhället löses upp (CCD). Vår genetiska bredd har efter dessa hundra år succesivt försvunnit liksom vår lokala anpassning. Vi har blivit känsligare och känsligare och får inte er tillåtelse längre att klara ut parasiter och virus genom naturligt urval själva. Ni bekämpar dessa med syror och kemikalier så de blir alltmer resistenta. Ni avlar fram supervirus! Svaga samhällen gynnas, som naturligt skulle dött ut.
Ni behandlar oss som maskiner, kallt och hänsynslöst, rationellt och kortsiktigt ekonomiskt effektivt. Tidigare har vi med vår egen visdom klarat oss i tusentals år. På något mer än ett sekel har ni lyckats förstöra vår vänskap.
Det finns inga naturliga bostäder i träd för oss kvar. De har ni huggit ner. Nu är vi tvungna att bo i era honungsmaskiner till kupor. Ge oss naturliga kupor, så vi kan kontrollera värme och ventilation och behålla vårt immunförsvar. Låt bli att vädra ut det, låt oss bygga våra egna vaxceller, låt oss svärma och göra våra egna urval. Låt oss behålla den honung vi behöver över vintern istället för raffinerat vitt socker från skövlade regnskogar. Ni blir ju själva sjuka av sockret. Behandla oss inte ännu sämre än kycklingar, grisar och kor. Avsluta succesivt och riksplanerat kemisk kvalsterbehandling och låt oss själva klara ut problemet genom eget naturligt urval.
Försök att förstå att utan pollinering dör de flesta växter ut, liksom djur och ni som mänsklighet. Pollineringen är ofantligt mycket mer värd än själva honungen. Er effektiva, rationella vinstmaximering av honungsproduktionen är rena självmordet på sikt.
Tack för att du lyssnat på vårt sista nödrop innan vi sticker.
„Hört“ och nedtecknat av Stefan Breitholtz
Citat:
Här följer citat från olika biodlare och forskare i den alteternativa världen som vågar tänka annorlunda, vilket är extra viktigt i vår tid. Det är bra att ha öronen öppna åt de mest oväntade håll.
Torben Schiffer. Universitetet i Wurzburg:
Honungsbiets största fiende är själva biodlingen.
Många biodlare tror att deras bins största fiende är Varroakvalstret.
Kvalstret utgör emellertid bara en fara om bina redan är svaga.
Om bina bara sköttes på rätt sätt skulle det inte finnas några problem. Allt detta beror på vårt alltför stora fokus på just honung.
Michell Derek University of Wales. (2015):
Alla vet att bin förnärvarande hotas men nyligen gjord forskning publicerad i International Journal of Biometeorology av oberoende forskare Mitchell Derek, visar att en av deras största hot kan vara biodlarna själva, eller åtminstone, deras bikupor. De inhyses i kupor 4 till 7 gånger kallare än deras naturliga habitat i ihåliga trädstammar. Traditionell biodling har kupor med väggar som kan vara mindre än 25 mm i jämförelse med i genomsnitt 150 mm tjocka väggar i trädstammar. Den nya forskningen har kvantifierat den stress som bina utsätts för och visar att de konventionella oisolerade kuporna gör dem mer mottagliga för sjukdomar och svält. ”En stor skillnad mellan honungsbins naturliga boningar i trädstammar och vanliga träkupor kunde förutsägas genom teoretiska beräkningar, nu är detta bekräftat med experimentella bevis”
Han har också visat genom mätningar att fuktig luft buffras upp av de tjocka väggarna.
Weippel i tidningen Bienen-Vater 1936, Österrike:
” I ihåliga trädstammar, där bin bott sedan urminnes tider såväl som i halmkupor, är vaxkakor fästade i väggarna. Varje ”korridor” mellan vaxkakorna bildar ett slutet utrymme, som ett rum. Därför kan värmen från klustret inte strömma ut genom de många spalterna mellan vaxkakorna och väggarna. Detta minskar inte bara värmeförlusterna utan även drag, kondens och överdriven konsumtion av foder.”
Ny teknik 2012:
Dr Tobias Olofsson och Dr Alejandra Vasquez, Lunds Universitet, har med hjälp av fotografen Lennart Nilsson konstaterat att det i den omogna honungen finns 13 olika mjölksyrebakterier, vilka påverkas starkt av sockerdieten och sätter ner binas immunförsvar. Socker har inte samma PH-värde. Honung innehåller allt det bina behöver, som mineraler och bakteriehämmande ämnen i rätt proportion. Dessa mjölksyrebakterier medverkar sedan till att ca 100 olika för bina nyttiga ämnen, även antibiotika liknade, bildas i den mogna honungen. De hävdar att vissa bekämpningsmedel mot varroa tar död på dessa mjölksyrebakterier i binas tarmar och därmed deras immunförsvar.:……”på vårkanten kan mjölksyrebakterierna inte leva på den sockerlösning biodlaren förser dem med. Då blir bina lätt sjuka. …… .
Johann Thür Österrike 1946:
Jag hävdar att rambiodling är onaturligt eftersom kuporna har spalter mellan vaxkakor som är öppna åt alla håll. Kupvärmelukten försvinner och därmed de antibakteriella substanser som förhindrar sjukdom. (Jämför Vasquez och Olofsson) Skattlådor som placeras ovanför yngelrummet ökar spillet av kuplukt och värme. Varje gång kuporna skall utökas försvinner mer. När de övre delarna av kupan dessutom öppnas strömmar kuplukt och värme ut. Visserligen kan det finnas vaxkakor i naturliga bon i trädstammar som är över en meter långa, men det finns aldrig tomma vaxkakor ovanför yngelrummet.
John Haverson Natural Beekeeping Trust:
Detta regelbundna öppnande av kupan bryter upp vax och tätningar med propolis, släpper ut värme och flyktiga ämnen och stör tusentals arbetsbin i deras sysslor. Det resulterar i ett stressat samhälle, som tvingas att göra onödigt arbete och återställa temperaturen… Den lägre temperaturen gynnar Varroa, vars optimala temperatur ligger på 33 grader. Att hålla en jämn temperatur, binas naturliga, runt 35-36 grader motverkar alltså utvecklingen av Varroa.
Broder Adam, Buckfastbiets skapare:
”Det råder inget tvivel om att svärmning förser oss med de bäst uppfödda och bäst utvecklade drottningarna, ty när ett samhälle förbereder sig för att svärma har det nått en optimal naturlig utveckling såväl som välstånd i alla avseenden”
Erik Berrevoets i ”Binas Visdom”:
”Ingenstans är ingreppen och manipulering av bisamhällenas naturliga processer så påtagliga som i dagens avels- och förökningsmetoder.”
Professor Emeritus Kerstin Ebbersten:
”Av för mig okända skäl har denna del av biodlingen och sjukdomsbekämpningen, d.v.s. avelsarbete för bred genetisk variation, uraktlåtits i stora delar av västvärldens bi forskning.”
David Tarpy Professor o specialist på reproduction, NC State University (2003):
”Flerparning och den därav följande minskningen av släktskapen inom samhället visade signifikant minska risken för sjukdomar hos socialt levande bin”
Professor Emeritus Ingemar Fries, SLU:
Superorganismen fortplantar sig genom att dela på sig (svärmning). Svärmning är alltså nödvändig för artens överlevnad och biodling komplicerar saker genom att förhindra just svärmning…....Människans avel av husdjur har reducerat den biologiska variationen med risk för att förlora den naturliga resistensen hos djuret……..…Genetisk variation är extra viktig för just honungsbiet. Det största problemet är just biodlingen. Vi biodlare väljer de anlag som passar oss i stället för att gynna genetisk variation. Vi vill ju ha särskilda sorter som inte svärmar och är kakfasta men genom att göra det försvagar vi våra bin. Som tur är har vi fortfarande vilda bin. Tambin har mycket mer sjukdomar än vilda…...Att fortsätta bekämpa kvalster så effektivt att eventuella skillnader i tolerans inte visar sig, leder å andra sidan till att biodlingen allt framgent är hänvisad till att bekämpa varroakvalster.
Dr. David Heaf, Wales:
”Huruvida framavling av Varroatoleranta bin är en framkomlig väg med hänsyn till all övervakning och bevarande av renheten i aveln som krävs återstår att se. För att komma ur ekorrhjulet med Varroa behandlingar på lång sikt, måste bin och Varroa co-evolvera och detta innebär en kvalsterpopulation som är tillräckligt stor ur kvalstrens synvinkel och tillräckligt liten ur binas synvinkel. Europeisk biodling har ännu inte behövt bekymra sig med utmaningen från SHB (small hive beetle). Det tycks som om starka samhällen med få skrymslen att gömma sig i klarar sig bäst. Topplistkupor med sina naturligt byggda vaxkakor kan visa sig vara lämpliga med hänsyn till dessa.”
Professor Kefyn. M. Catley, Universitet i Western Caliofornia, specialist på coevolution
”Slutbudskapet vad gäller kvalster är att de är en del av den ofantliga armén av leddjur (spindlar och kvalster) som håller planeten levande. De ska ingenstans, går inte att utrota, oavsett hur många ton pesticider vi sprutar på dem så det är bäst att vänja oss vid kvalster och hitta lösningar så att vi kan leva tillsammans.”
Albert Einstein:
”Världen är alldeles för farlig att leva i, inte på grund av de människor som gör det onda, utan på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det.”
Gûnther Mancke, konstnär och skapare av ”Den hängande Bikupan”:
Under 1900-talet ökade användningen av lådor på bekostnad av halmkupor allt mer. Det är också en förskjutning från avrundade former mot kubiska- rektangulära former och sålunda från holistiska, organiska till det atomistiska, utökningsbara. Med andra ord det materialistiska sättet att tänka fyrkantigt som utvecklats alltsedan 1500-talet har också kommit att genomsyra relationen mellan människa och bi.
När man gått fel in i en återvändsgränd som slutar med ett stup, kan det vara klokt att gå tillbaka och se var man gick fel och söka andra vägar. För biodlingens del var det kanske när Langstroth uppfann sina kalla fyrkantiga lådor med ramar och öppning uppåt. Och ungefär 1910 när man började med drottningodling d.v.s. föda upp nöddrottningar i den rationellt giriga Storskalighetens Namn. ”
Evolution i insekternas värld går fortare än man tror om den inte förhindras, genom kemiska medel, drottningodling, drönarutskärning och för kalla kupor där immunförsvaret ideligen minskas genom öppningar/inspektion uppifrån. Jämn värme är A och O.
Hannes Bonhoff Superbiodling.se:
Artikel
BIODLING I SMÅ KUPOR
Sedan spridningen av varroakvalstret är det lätt att tro att bina inte skulle klara sig utan biodlarens hjälp. Det finns dock ett flertal rapporter om vilda bisamhällen som överlever utan mänskligt ingripande trots varroaangrepp. Arnot Forest i nordöstra USA är ett väl dokumenterat exempel där bin av europeiskt ursprung bor i ihåliga träd. Hur klarar sig de vilda bisamhällen i Arnot Forest mot varroakvalstret?
Den första tanken var att bina i Arnot Forest måste ha utvecklat rensningsbeteendet VSH (Varroa Sensitive Hygiene) för att hålla angreppsgraden under kontroll. Detta visade sig dock inte vara fallet. Inte heller består populationen av bisamhällen i Arnot Forest av svärmar från bigårdarna i området. Tredje gången gillt, undersöktes om den jämförelsevis liten volym av ihåligheten som bina väljer som bostad, i kombination med svärmning, förebygger den explosiva tillväxten av kvalsterpopulationen.
I den ovannämnda undersökningen jämfördes en grupp bisamhällen i små bikupor av 42 liter volym, som fick svärma fritt, med en grupp bisamhällen från samma bigård där kupvolymen utökades upp till 168 liter och drottningceller revs bort. Efter två år hade de stora bisamhällena tre gånger mer kvalster per bi än de små samhällena, med det talande resultat att de flesta stora bisamhällena dog den följande vintern medan de flesta små samhällena fortsatte att leva.
Små bikupor: Om bina får välja storleken på kupan själva skulle den i genomsnitt hamna på omkring 45 liter. Med fyra till fem lådor på sommaren håller biodlaren sina bin i tre till fyra gånger så stora kupor (en låda med 10 LN-ramar rymmer ungefär 33 liter). Den ovannämnda undersökningen visade att bisamhällen i små kupor har betydligt färre bin, med hälften så mycket yngel jämfört med stora kupor. Färre yngel ger färre möjligheter för varroakvalstret att föröka sig.
Den vanligtvis exponentiella förökningen av varroakvalster i ett bisamhälle av europeiskt ursprung beror på att en kvalsterhona under sin livstid producerar ett flertal fertila döttrar. För att hålla igång den exponentiella tillväxten krävs det tillräckligt många yngelceller att föröka sig i. Utvecklingen av kvalsterpopulationen är därför starkt beroende på antal yngel i bisamhället. Med färre yngel sänks förökningstakten av kvalstren, som då stannar kvar längre på bina innan de flyttar in till cellen för reproduktion.
Mindre kupor leder inte bara till mindre bisamhällen men även till att yngelproduktionen begränsas tidigare framåt hösten. I stora kupor finns det gott om plats till både honung och yngel så yngelproduktionen behöver inte påverkas av ett växande honungsförråd. För att höja chanserna till spridning av gener kan även drönarproduktionen fortsättas in mot hösten. I mindre kupor måste bina däremot börja använda yngelceller till lagring av honung när hösten närmar sig så att yngelklotet krymper ytterligare. Här är drönarceller bland de första som fylls med honung då dessa placeras på utkanten av yngelklotet. Med färre drönaryngel sjunker antalet avkommor som kvalstret kan föda per cell.
Svärmning
Mindre bikupor gynnar även bisamhällets fascinerande sätt att föröka sig. Vid svärmning ger sig en del av arbetsbina tillsammans med den gamla drottningen iväg för att hitta en ny boplats. Kvalstren som sitter på de svärmande bin följer med till det nya boet så att antalet kvalster i bikupan sjunker. Drottningbytet som sker i samband med svärmningen påverkar kvalsterpopulationen ytterligare då yngelproduktionen minskar och även avstannar under denna tid.
För att den gamla drottningen ska kunna flyga med svärmen bantas hon ned vilket medför en reducerad äggläggning. Efter svärmningen sker ett uppehåll i yngelproduktionen då den nya drottningen efter kläckning behöver tid för att bli könsmogen och sedan para sig innan hon kan börja med äggläggningen. Detta kan leda till att det på flera dagar inte finns täckta yngelceller som kvalstren kan reproducera och skydda sig i. Under den tiden blir kvalstren tvungna att sitta kvar på bina. Här minskar kvalsterpopulationen genom binas putsbeteende, när kvalstren dör av naturliga skäl och när bin, som kvalster sitter på, själva dör utanför kupan.
Svärmen har färre kvalster per bi än de kvarblivande bina då svärmen bara tar med kvalster som sitter på bin och inte dem som är i cellerna. Även i det nya boet förekommer en period utan täckta yngelceller vilket leder till att antalet kvalster minskas ytterligare. Efter att den nya boplatsen hittats och svärmen flyttat in kan arbetsbina bygga nya vaxkakor som drottningen sedan kan börja lägga sina ägg i. Först omkring nio dagar senare täcks de första yngelcellerna så att kvalstret återigen kan börja föröka sig under skyddet av cellocket.
Innan bina kan svärma måste de värma sina flygmuskler, vilket leder till att temperaturen i kupan kan överstiga den normala temperaturen i yngelklotet med flera grader upp till 39 °C.8 Medan svärmen sedan, utanför kupan, väntar på sitt beslut om ny bostad, hålls en temperatur på 30-40 grader på insidan av svärmklotet. För att ta sig till det nya boet måste alla bin i svärmen en gång till ha uppvärmda flygmuskler. Då kvalstret är känsligt för höga temperaturer1 är det möjligt att dessa uppvärmningar resulterar i ett högre nedfall och en sämre reproduktionsförmåga för kvalstret i yngelcellerna.
Hur biodlaren kan anpassa sina metoder:
Användningen av små bikupor och samarbetet med bisamhällets naturliga sätt att föröka sig är inget nytt i sig och kallas för svärmbiodling. 1942 rapporterades att svärmbiodling förekom huvudsakligen på västkusten med halmkupor medan resten av Sverige hade övergått till en svärmförhindringsbiodling med syftet att maximera honungsskörden per bisamhälle.
Svärmbiodling har ett dåligt rykte och förknippas med mindre skörd och mycket arbete för att fånga in sina svärmar. Dessutom ska den innebära stora risker att förlora svärmar. Idag finns det dock väl beprövad kunskap om hur man enkelt och per automatik kan fånga in svärmar med hjälp av svärmfångstkupor. Det rekommenderas att sådana kupor har en volym på omkring 40 liter, ett flusterhål nära bottnen, med drygt 3 centimeters diameter, och att de är tätt mot vind och regn helst byggd av äldre virke.
“Kupan bör hållas så mycket som en skäppa, ty är hon större, svärmar hon icke.” Carl von Linné i sin bok Skånska resa år 1749 (en skäppa motsvarar ungefär 20 liter)(Måttet skäppa var olika i olika landsändar- 29 liter var också vanligt. Stefans kommentar)
De ska sättas upp ett par hundra meter bort väl synligt men skuggigt på några meters höjd med flustret söderut. Uppsättning av svärmfångstkupor ska anmälas till bitillsynsmannen. De får vara öppna under tiden 15 maj – 31 juli och ska märkas med ägarens kontaktuppgifter.
Som hobbybiodlare är man i princip ekonomisk oberoende av honungsförsäljningen och har möjligheten till andra motiveringar och mål med sin biodling än en maximerad honungsskörd. Många människor är intresserade av biodling för att göra en insats för detta fascinerande och ovärderliga djur, för pollineringen och/eller den biologiska mångfalden. Att döda blivande drottningar som åtgärd att förebygga svärmning, med målet att få mer honung, kan kännas konstigt för en nybörjare.
Genom att hålla sina bin i små kupor och tillåta svärmning kan biodlaren spara en hel del arbete som regelbundna vårundersökningar, dödandet av drottninglarver, avläggarbildning och utökning av kupvolymen. Med mindre jobb kan man få friskare bin och flera samhällen med nya lokalt anpassade drottningar, speciellt utvalda efter binas krav. Flera bisamhällen resulterar även i att honungsskörden ökar igen.
I tätbebodda områden bör man dock fundera på om det är rätt plats för svärmande bisamhällen. Men även här kan biodlaren dra ner på utökningen av kupvolymen och anpassa sina metoder för avläggarbildning för att mera efterlikna svärmningen. Ett uppehåll i yngelproduktionen sker i avläggaren med den gamla drottningen om inget yngel flyttas med. Likaså sker ett uppehåll i yngelproduktionen i det ursprungliga samhället om detta själv få dra upp en ny drottning.
Slutsats
Bin kan skydda sig mot parasiter genom resistens och tolerans. Resistens är förmågan att begränsa antalet parasiter och tolerans att begränsa påverkan av ett visst antal parasiter. Den eftertraktade VSH, till exempel, är en resistensmekanism där antalet kvalster minskas genom att angripet yngel rensas bort. Då binas preferens att bo i små kupor och driften att svärma leder till ett minskat antal kvalster, kan dessa mekanismer också klassas som resistens. Man kan därför konstatera att våra bin i grunden redan behärskar resistensmekanismer mot varroa.
Istället för att vänta på att kunna köpa resistenta bin någon gång i framtiden har varje biodlare möjligheten att främja sina egna bins resistens mot varroakvalstret. Genom att använda sig av den kunskap som forskning åstadkommit, kan biodlaren förbättra sina metoder för att på sikt återställa en biodling där ingen bekämpning behövs. Ett möjligt steg är att hålla sina bin i mindre kupor och låta de svärma eller iallafall anpassa avläggarbildningen för att mera efterlikna svärmningen.
För källhhänvisning se Superbiodling.se
Sammandrag av Tom Seeleys forskning om små samhällen
I det vilda har det visat sig att den storlek på ihåligheter som bina föredrar ligger runt 40 liter. I försök med domesticerade bin jämfördes därför olika storlekar och man kom fram till följande:
Yngelutveckling med början 2012 och slut september 2013:
Stor kupa Liten kupa
Kvalster per 100 vuxna bin
Vuxna bin i tusental
Som syns på diagrammen, är den stora volymen såväl yngelceller som vuxna bin orsaken till det stora antalet kvalster i slutet av säsongen. Den primära orsaken är naturligtvis att man byggt på kupan, utvidgat den för att få maximal honungsskörd utan hänsyn till bina. Naturligtvis är man vid en sådan här artificiell utveckling ”tvungen” att använda kemiska medel.
