Professor Ingemar Fries, SLU :
".. Att fortsätta bekämpa kvalster så effektivt att eventuella skillna¬der i tolerans inte visar sig, leder å andra sidan till att biodlingen allt framgent är hänvisad till att bekämpa varroakvalster.....
Vad jag förstår håller de absolut flesta biodlare på med kemisk behandling på ett mycket intensivt sätt. Ytterst få försöker finna skillnader i tolerans, vilket kan få mycket allvarliga konsekvenser på sikt."
Ingemar Fries igen:
Superorganismen fortplantar sig genom att dela på sig (svärmning)
Människans avel av husdjur har reducerat den biologiska variationen med risk för att förlora den naturliga resistensen hos djuret. Genetisk variation är extra viktig för just honungsbiet. Det största problemet är just biodlingen. Vi biodlare väljer de anlag som passar oss i stället för att gynna genetisk variation. Vi vill ju ha särskilda sorter som inte svärmar och är kakfasta men genom att göra det försvagar vi våra bin. Som tur är har vi fortfarande vilda bin. Tambin har mycket mer sjukdomar än vilda.
Svärmning är alltså nödvändig för artens överlevnad och biodling komplicerar saker genom att förhindra just svärmning.
Alla sjukdomar som drabbar bin kan överföras via vuxna bin. Det finns två sätt för en patogen att sprida sig: vertikal överföring från generation till generation och horisontell överföring mellan individer inom samma generation. Patogener som sprider sig horisontellt inom t ex ett bisamhälle sprider sig på ett aggressivt/virulent sätt och brukar leda till stor dödlighet medan vertikal spridning inte normallt leder till dödlighet. Felflykt och röveri är de naturligaste metoderna för spridning av horisontella sjukdomar. Sådant förekommer bland vilda bin men inom biodling ser vi mer felflykt och röveri samt överföring via byte av ramar. Horisontell överföring förekommer mest inom biodling med allvarliga konsekvenser medan vilda bin drabbas mer sällan eftersom vertikal överföring sällan leder till dödlighet."

Hitintills har SBR haft i stort sett monopol på utbildning och det är klart att man som nybörjare i biodling inte hinner reflektera över allt som lärs ut. När man sedan köpt ett par kupor och kanske en slunga, är det inte så lätt att sadla om. Har man också vant sig vid att få en stor mängd honung är det frestande att bagatellisera andra åsikter från en än så länge ganska men dock kraftigt växande liten minoritet. Efterkonstruktioner kommer som ett brev på posten. Vi närmar oss emellertid nu ett paradigmskifte när det gäller det mesta inom vår syn på naturen. Det blir allt vanligare och mer accepterat att tänka i nya banor.
Om landets honungsproduktion enbart skulle försörjas av små kupor, som på halmkupornas tid, skulle vi bli tvungna att importera en stor mängd eller skulle antalet biodlare behöva öka drastiskt, som på 1700-talet då Samuel Linnaeus fick igång svensk biodling med sin krantzkupa, en föregångare till Warré-kupan fast i halm.
Då var invånarantalet lägre och de flesta bodde på landet. Det var mycket vanligt med små halmkupor i vilka bina genom naturlig svärmning i stort sett själva skötte sin egen genetiska bredd. Då var det ingen som ”curlade” bina med socker. Svaga samhällen dog ut precis som i det vilda. Bin går inte att domesticera utan allvarliga följder, därför bör vi respektera det och efterlikna deras ursprungliga förhållanden under vilka de evolverat i hundratusentals år.
Med en kupa i stil och storlek som BiBoet kan vi respektera deras natur, få en rimlig mängd honung i ett ömsesidigt utbyte. Vi står för bostad och akut hjälp vid dåligt väder med minimalt med störande ingrepp och konstiga manipulationer.
Måste folk flytta tillbaks ut på landet som yttersta konsekvens av ett sådant resonemang? Det finns många andra skäl som tyder på att det behövs ett paradigmskifte i hela jordbrukssektorn, men vi tar en sak i taget. Omställning kanske kan ske succesivt ju större medvetenheten ökar, men några måste gå före. Mindre jordbruksenheter och självhushållning i lagom omfattning behöver inte vara ett steg tillbaka. Det kan också ske med modern småskalig teknik och ge ett meningsfullare naturligt liv, det har jag själv erfarit. Det vore ju också fantastiskt om en sådan omstrukturering av samhället kunde ske frivilligt och upp-muntrades och inte motarbetades. Biodling är en oerhört viktig del i en sådan omstrukturering till en vördnadsfull inställning till naturen. Vi kanske hellre bör använda ordet bivård eller biskijötsel som på Samuel Linnaeus tid: Biskijötsel.
I mjölkproduktionen är storbonden idag ”tvungen” att använda kraftfoder med regnskogssoja för att klara ett lågt pris i konkurrensen med utlandet, med följd att den ekonomiska livlängden på en ko gått ner från 20 år till 5 år. Priset på mjölk är här avgörande för hur naturvänlig produktionen blir. Det är alltså en lagstiftningsfråga både i Sverige och i EU och dess handels-avtal. Vad gäller honung är det också en lagstiftningsfråga var priset skall ligga. Medvetenheten om vilka oerhörda skador vi håller på att åstadkomma naturen med vår riskfyllda jordbrukspolitik är väldigt låg. Civilsamhället har inte lyckats nå upp till en sådan medvetenhet och därmed inte tvingat fram riktiga lagar för att upprätthålla riktigt riktiga priser. Honungs-priset borde ligga skyhögt över dagens, då skulle oskicket att använda honung i teet försvinna. När den värms upp ombildas den till socker. Det skulle kanske göra det möjligt även för yrkesbiodlare att använda naturlika metoder. De svenska yrkesbiodlarnas låga priser påverkar naturligtvis även hobbyodlarnas metoder eftersom flertalet av dem säljer av en ganska stor mängd utöver den egna konsumtionen. Yrkesbiodlarnas metoder bygger på vetenskaplig forskning som till mycket stor del utgår från drottningodling och fyrkantiga kupor med ramar som utökas uppåt, hobbyodlare tar efter.
Nu följer fler vetenskapliga belägg för att inte försöka utrota Varroan, vilket man idag tror sig kunna eller tror att man måste. Oftast är det ju okunskap och inte illvilja som bromsar en ny utveckling.
Nedan stående text är skriven av Hannes Bonhoff
Hur biodlingen påverkar varroaangreppet
Aktuell forskning visar att väl etablerade biodlingsmetoder, som placeringen av bisamhällen bredvid varandra, leder till ett ökat varroaangrepp.1,2 Orsaken är att varroakvalstren har lätt att sprida sig mellan samhällen vilket evolutionärt har en förödande effekt på kvalstrets egenskaper.
Man kan undra varför varroakvalstret kan vara så pass skadligt att det tar död på ett bisamhälle inom bara ett par år.3 Bisamhället är ändå varroakvalstrets värd utan vilken kvalstret inte kan överleva. För att förstå detta måste man vidga vyerna. Det räcker att se någon meter åt sidan. Där finns nämligen redan nästa kupa i bigården.
Innan ett angripet bisamhälle avlider har kvalstret bland annat med hjälp av binas höga antal felflygningar4 hunnit sprida sig till andra samhällen. Kvalster i ett döende samhälle kan dessutom haka på bin från andra samhällen som stjäl den obevakade honungen.5 Bisamhällen i en bigård tar inte heller slut då biodlaren ersätter bortgångna med nya. För varroakvalstret är en bigård en oändlig källa för bisamhällen där kvalstret kan vara höggradigt skadligt och även döda sin värd utan risk att dö själv.
Evolution i bigården
Att en bigård ger varroakvalstret möjligheten att vara höggradigt skadligt är en sak. Men kan biodlingsmetoder även orsaka kvalstrets höga skadlighet mot bina? Enligt evolutionsteorin är svaret ja.6,7 Sambandet mellan biodlings-metoderna och evolutionen av varroakvalstrets skadlighet blir tydligt när man undersöker två förenklade scenarier: kvalstret kan sprida sig till andra bisamhällen och kvalstret kan inte sprida sig till andra bisamhällen.
Om varroakvalstret kan sprida sig till andra bisamhällen har vi den ovan beskrivna situationen som påträffas i en bigård. I evolutionens “survival of the fittest” mäts fitness i antal avkommor så att kvalstret strävar mot att föröka sig så mycket som möjligt. Då döden av värdsamhället i en bigård inte leder till att varroakvalstret också dör finns det ingen mekanism kvar som reglerar kvalstrets förökningstakt. Evolutionärt leder förhållanden i en bigård därför till att kvalstren successivt höjer sin förökningstakt. En inte hållbar relation mellan bin och varroa utvecklar sig och biodlaren blir tvungen att ingripa.
Om varroakvalstret inte kan sprida sig till andra bisamhällen skulle det dö när bisamhället dör. Kvalsterpopulationen får därför inte överstiga det antalet kvalster per samhälle som skulle leda till bisamhällets undergång. Kvalster som förökar sig för snabbt skulle alltså inte överleva och måste anpassa sig. För att ändå kunna fortsätta föröka sig behöver varroakvalstren flera bisamhällen. Kvalstret måste därför sänka sin skadlighet så pass mycket att bisamhället är starkt nog att kunna svärma. Här utvecklar sig en godartad relation mellan bin och kvalster där båda kan existera tillsammans.
Dessa två scenarier förklarar hur spridning av varroa mellan bisamhällen evolutionärt påverkar utvecklingen av kvalstrets skadlighet mot bina. Spridning av kvalster mellan moder- och dottersamhällen, vid svärmning, visar sig vara kopplat till mindre skadliga kvalster.7 Om biodlaren däremot ersätter drottningen med en ny, som inte ha den ursprungliga moder- eller dotterrelationen, leder spridningen av kvalster även vid svärmning till en ökad skadlighet mot bina.7
“Biodlingsmetoder ökar risken för felflygning av infekterade bin mellan samhällen.” Ingemar Fries, prof. emeritus, Sveriges lantbruksuniversitet7
En ökning av kvalstrets skadlighet mot bina behöver inte enbart visa sig i ett ökat antal kvalster, utan kan också innebära en ökat förmåga att framkalla sjukdomar.6 Evolutionärt har en spridning mellan bisamhällen dessutom samma effekt på andra sjukdomsalstrande organismer som på kvalster. Ju mer organismerna, som leder till yngelröta, nosema och kalkyngel, sprids mellan bisamhällen desto farligare blir de.7
Hur biodlaren kan förbättra situationen
Ingrepp av biodlaren för att påverka varroaangreppet baseras vanligtvis på någon form av bekämpning som minskar antalet kvalster i bisamhället. Under regelbunden bekämpning kan varroakvalstret därför föröka sig i hög takt utan risk att uppnå det antalet kvalster per bisamhälle som skulle leda till samhällets undergång. Därmed blir kvalstret aldrig tvunget att anpassa sig, vilket stör utvecklingen av en godartat relation mellan bin och kvalster.3
För att förbättra situationen kan biodlaren minska spridningen av kvalster mellan bisamhällen. Varroa kan sprida sig genom binas felflygning och röveri och när biodlaren själv flyttar bin och yngel från kupa till kupa.7 Biodlaren kan alltså redan minska spridningen av kvalster genom att undvika manuell utjämning av bistyrkan i bigården och ihopslagning av samhällen.
Röveri kan minimeras genom att välja ett område för bina med rikligt nektarflöde utan draguppehåll som räcker till för alla bin inom flygradien. Ett minskat fluster underlättar dessutom vaktbinas försvar mot främmande bin. Vid stödfodring är det viktigt att undvika spill och att börja fodra på kvällen när bina har slutat flyga. Ramar, vax, foder och honung ska förvaras oåtkomligt för bina. Detta gäller särskilt honungsförråden från döende bisamhällen eftersom dödsorsaken kan spridas till friska samhällen. Även avståndet mellan bisamhällen kan påverka röveri.1 Vid allvarlig brist på nektar kan röveri dock ske över mer än en kilometers avstånd.8
När flera kupor placerats nära varandra i en rad, med flustret åt samma håll, kan felflygningen leda till att en tredjedel av arbetsbina i ett samhälle kommer från andra samhällen.4 Felflygning kan påverkas genom anordningen och färgen på kuporna, topo-grafi, flustrets riktning och avståndet mellan kuporna.9-12 Hur avståndet mellan kuporna påverkar varroaangreppet har under-sökts i ett flertal studier.1,2,13 Medan en ökning från en till tio meter mellan kuporna inte visade någon förbättring, gav ökningar från en till omkring trettio meter och från tio till hundra meter en betydande minskning i antalet varroakvalster. Det kunde även avgöra om ett samhälle skulle klara sig över vintern eller inte.
Slutsats
Enligt Jordbruksverket finns det mellan 125 000 och 150 000 bisamhällen i Sverige, huvudsakligen i södra delen av landet. Detta ger omkring två kvadratkilometer plats per bisamhälle i södra Sverige. Dessutom uppger Jordbruksverket att redan några få bisamhällen per hektar räcker för att uppnå en god pollinering. Bisamhällen behöver därför i princip inte står närmare än trettio till sjuttio meter intill varandra, beroende på förekommande växter.
“Som biodlare har du ansvar för att förebygga och hindra spridningen av bisjukdomar.” Länsstyrelsen Västra Götalands län
Det är av praktiska skäl som bikuporna samlas på en uppställningsplats, men det är inte praktiskt att ha en höggradigt skadlig parasit i bigården. Mycket av biodlarens arbete och pengar går ut på att kontrollera varroaangreppet, bekämpa kvalstren och ersätta samhällen som dör av angreppet. Medan bekämpningsmetoder erbjuder en kortvarig lindring av varroaproblemets symptom, bidrar en minskning av kvalster-spridningen mellan bisamhällen till en långsiktig lösning. Inte minst av praktiska skäl borde spridningen av kvalster mellan bisamhällen därför hindras, även om detta innebär att man får gå några tiotals meter från kupa till kupa.
Källor finns att läsa på Hannes hemsida superbiodling.se
Författare Hannes Bonhoff
Här kommer några tankar om att samleva med Varroa
Att tämja vårt allsmäktiga Varroakvalster
Proffesor Kefyn M. Catley :
Jag är professor I Biologi vid Universitet I Western Carolina där jag bl.a. undervisar om spindlar och andra leddjurs evolutionära biologi. Jag är också en biodlare som närmar mig Varroa-problemet från en något annorlunda utgångspunkt, vilket jag skulle vilja delge er i den här artikeln.
Som barn växte jag upp i Wales. Jag kommer tydligt ihåg hur jag snappade upp allt jag hörde om biodling, eftersom biblioteks-böcker i ämnet var få. Jag kommer livligt ihåg den spänning jag kände då jag för första gången träffade en riktig biodlare. Jag tillbringade all tid jag kunde i hans bigård; jag var helt fängslad av hans makt över bina och var helt förförd av all hans utrustning. För att uppmuntra mig gav han mig en gammal rostig rökpust som jag vårdade ömt. Tanken att skaffa bin i en villaträdgård i förorten var inte något mina föräldrar gillade. ”Bina skulle sticka alla till döds”. Det var först många år senare på 80-talet i Wales som jag skaffade mina första bin. Sedan dess har jag inte bott någonstans tillräckligt länge förrän 2007 då jag flyttade till västra North Carolina.
Naturligtvis dröjde det inte länge förrän Varroa destructor dök upp i mitt medvetande, ett namn som inte ens fanns i mitt lexikon 1980. Jag gick en biodlarkurs hos Buncombe biodlarförening för att förnya mina kunskaper och först då förstod jag hur stor vikt som lades vid bekämpandet av varroa ”allas fiende nummer 1” inom rådande biodlarmetoder.  Men jag blev lättad när jag hörde talas om den ökande skara särskilt här uppe i bergen, som såg värdet av att tillämpa vad som kallas ”naturlig biodling”, i brist på en bättre term. Den ”filosofin” är tillräckligt bred för att omfatta ett stort antal metoder alltifrån dem som avhåller sig från starka kemiska preparat men är bekväma med mjukare eller ”naturliga” medel baserade på flyktiga oljor, puder socker etc. till dem som ”låter naturen ha sin gång” och undviker alla former av behandling. Jag tillhör den senare kategorin och avsikten med den här artikeln är att förse dig med tillräcklig vetenskaplig grund som stöd för mina val och för att ge dig möjlighet att göra egna medvetna val i din biodling.
Kommer jag att förlora mina bin om jag inte behandlar? Ja, en hel del; att ibland förlora stora mängder är en oundviklig följd av att göra urval, selektera för att få ett bättre kvalster och bättre bin. Förluster måste ingå i planeringen. Medan fokus de senaste 10 åren legat på att få varroaresistenta bin (New Minesota Hygienics, Ryska, SMR, VSH, har faktiskt ingen reflekterat över möjligheten att selektera för ett bättre kvalster. Med bättre menas här ett mindre aggressivt kvalster. Det finns dock två arbeten med tvingande bevisföring som hävdar att icke behandling kommer att resultera i mindre aggressiva kvalster och bättre anpassade bin. Tom Seeleys Arnot Forest studie (NY) 2006 som inte fick den uppmärksamhet den förtjänade och det empiriska experimentet i det fördolda i Öst Afrika under 1997- 2009 som Frazier et al. Rapporterad om 2009. Jag återkommer till dessa senare.
Vad säger vetenskapen om detta sätt att närma sig problematiken? Kvalster, Varroa eller andra slag av kvalster kommer alltid följa bin. (ectoparasiter) De är alldeles särskilt anpassade för denna uppgift. Med det beteende och särskilt de välutvecklade sociala mönster bina har kommer en del sorts kvalster alltid att utnyttja de nästan perfekta förutsättningar som finns för att skydda, föda och fortplanta sig. I denna process kommer även virus att utnyttja kvalstrens sätt att föda sig och följa med i överföringen från bi till bi och samhälle till samhälle. Virus utgör ett annat allt viktigare spörsmål och är avgörande för biodlaren. Men även virus är beroende av naturlig selektion och utvecklas under samma betingelser.
Först och främst behöver vi som biodlare förstå kvalstrens natur och funktion i allmänhet. När jag undervisar i biologi på universitetet ställer jag frågan till studenterna: ” Är kvalster det ultimata, fullkomliga spindeldjuret eller t.o.m. det ultimata djuret?” De är hursomhelst en av de mest utvecklade och var bland de första landdjuren. De äldsta kända fynden av kvalster är från Devon för 365 millioner år sedan.  Honungsbiet är som jämförelse kanske bara 10 millioner gammalt. Med 40 000 kända och kanske mer än en million totalt är kvalster den största av de tolv arterna spindeldjur. (de andra innefattar spindlar, skorpioner, tusenfotingar etc.) De är även de viktigaste både ur medicinsk och ekonomisk synvinkel.
Det finns knappast någon värd kvalster inte har använt sig av. Jag kan inte komma på någon just nu: de som lever i jord, färskvatten, i sjöar och hav, öknar, heta källor, din madrass och även på dina ögonlock, på Antarktis, där endast de och en annan djurgrupp överhuvudtaget kan leva. Kvalster kan leva på växter, vara parasiter eller asätare. De som lever på ryggradsdjurs hår eller blod för ofta sjukdomsalstrande organismer med sig som spiralformade bakterie som medför feber eller borrelia liknade sjukdomar. Andra fästingar, sandloppor, sängkvalster kan medföra t.ex. skabb. De flesta är dock fritt levande och påträffas i stora mängder i jord, växtavfall och även i vatten. Utan dessa fritt levande jordkvalster, som är avgörande för god jordmån, skulle det inte finnas några växter för bina att hämta nektar från!
För att få lite perspektiv på detta uppskattar Howard Ensign Evans i sin bok Life on a little Known Planet att på ett tunnland engelsk betesmark finns 66 300 000 kvalster, mest hornkvalster. Slutbudskapet vad gäller kvalster är att de är en del av den ofantliga armen av leddjur som håller planeten levande. De ska ingenstans, går inte att utrota, oavsett hur många ton pesticider vi sprutar på dem så det är bäst att vänja oss vid kvalster och hitta lösningar så att vi kan leva tillsammans.
Som biodlare finns bara en hållbar möjlighet att leva tillsammans med dem och det är att skapa bästa möjliga förutsättningar för naturlig selektion. Varroa är en ektoparasit som lever på biets lymfa eller blod och inte en parasitoid som t.ex. parasitstekeln vars larver livnär sig på större larver och alltid dödar sin värd. Varroa har genom evolutionen utvecklats till att inte döda sitt värddjur. Om den ges lite tid och rätt förutsättningar kommer den att bli relativt godartad, vilket har visat sig i Sydost Afrika. Alla typer av behandling skadar helhetssystemet och fördröjer eller helt förhindrar processen som leder till balans. Det är en kortsiktig, ej hållbar åtgärd som skapar ett pesticidresistent kvalster och skadar bina allvarligt.  Naturligtvis går pesticidproducenterna hur långt som helst för att övertyga oss om värdet av deras produkter, men vetenskapen och de senaste praktiska rönen pekar åt motsatt håll.
Det är viktigt att förstå att västvärldens honungsbi Apis mellifera inte är Varroa destructors naturliga värddjur. Varroan kommer från Asien där den parasiterar Apis cerana. Eftersom Apis cerana och Varroan har utvecklats tillsammans över en mycket lång period är deras relation stabil och biet har sällan några bekymmer med parasiten. Först när samhällen med Apis mellifera infördes i Asien och ett värdskifte skedde, blev det tydlligt hur förödande kvalstret kunde vara. Detta skifte skedde inte omedelbbart utan kan ha tagit 50- 100 år (Webster&Delaplane 2001). Det är ett typiskt mönster att när en smittförande parasit byter värd så blir den oerhört elakartad eftersom den nya värden inte har hunnit utveckla något naturligt försvar eller strategi. Vad vi måste sträva efter är att Varroa destructor blir en relativt godartad ektoparasit även på Apis mellifera.
Vi behöver också bli medvetna om grundläggande fakta som gäller för att en hållbar relation skall uppstå mellan bi och kvalster. Naturlig selektion är en rad processer genom vilka vissa ärftliga drag gör det möjligt för en organism att överleva och föröka sig framgångsrikt och bli allt vanligare och permanenta i en population. Detta är en förutsättning för evolution. Det kräver tre förutsättningar: a tillräcklig genetisk bredd i populationen; b tvingande krav orsakad av någon faktor i omgivningen; c tillräckligt lång tidsperiod och när det gäller ömsesidig evolution av parasit/värd tillräckligt stor samvaro dem emellan, vilket ju är fallet mellan Apis mellifera och Varroa.
Som biodlare kan vi uppfylla alla tre kraven. Det kritiska är att upprätthålla en tillräckligt bred genetisk mångfald i vår bigård. Detta kan inte ske genom att köpa drottningar från en rad drottning odlare som själva avlar på minskad genetisk bredd, vilket normalt är fallet. För att få tvingande krav från omgivningen till selektion måste parasit/värd leva tillräckligt länge tillsammans och då får man inte bidra till resistenta kvalster och försämrade bin genom att använda kemisk behandling av något slag, att undvika horisontell överföring genom t.ex. avläggare eller för tätt satta kupor. (Det allra bästa är att tillämpa naturlig reproduktion genom svärmning. Översättarens tolkning)
Vad säger nu vetenskapen om detta förfarande? Det är signifikant att det nästan inte finns någonting i vanlig biodlings litteratur och bara ett verklighets anknutet forskningsunderlag vad jag kunnat hitta. Tom Seeley rapporterade 2006 att vildbisamhällen som var väl etablerade i Arnot Forest åtminstone sedan 1978 drabbades av Varroa . Intressant nog steg kvalster populationen inte till slutet av sommaren. För att testa om Arnot Forest bin själva kunde pressa ner kvalster förekomsten och därigenom visa på kvalsterresistens blev samhällen med dessa bin och New World Carniolans inympade med kvalster från en bigård.  Kvalstrens tillväxttakt jämfördes och ingen skillnad upptäcktes mellan de två samhällstyperna. Detta visar tydligt på att den stabila relation mellan bi och kvalster man funnit i Arnot Forest bin återspeglar en anpassning hos kvalstret till mindre aggressivitet och inte tvärtom binas anpassning till resistens.
Fakta som stöder Arnot Forest kvalstrens stabila anpassning är övertygande. Bin som sköts i en vanlig bigård däremot utsätts för såväl mer svår kontrollerad horisontell överföring från vandrande bin från andra samhällen som kontrollerbar överföring genom t.ex. avläggare. Jag känner bara till Tom Seeley som experimenterar med kvalstrens anpassning med samma bi/kvalster population i en bigård under kontrollerade former och med särskilda skötselprotokoll.
I en nyligen utkommen forskningsrapport Frazier et al. (2010) undersökte de ett sort antal samhällen med Apis mellifera capensis och Apis mellifera scutellata i vitt spridda områden i Östafrika. Nästan alla hade Varroakvalster. 1997 när Varroa kom till Sydafrika blev det till en början en snabb minskning av inhemska bin de första sju åren. Östafrikanska biodlare däremot var inte ens medvetna om deras närvaro, när de intervjuades, inte heller hade de märkt några tecken på sämre överlevnad eller produktionsnedgång.
Författarna rapporterar (sid 463): ”Fortfarande 12 år efter kvalstrets uppdykande tycks både Apis mellifera capensis och Apis mellifera scutellata såväl vilda som i bigårdar uppvisa toleransnivåer som har minskat kvalstrens förekomst till obetydliga nivåer enligt Allsopp (2006). Han utgår ifrån att det ökade hygieniska beteendet och att ingen kemisk behandling förekommit hos biodlarna delvis är orsaken till denna tolerans.”  Eftersom det inte rapporterades att kvalster hade selekterats för mindre aggresivitet per se, stöder data hypotesen att stabila relationer mellan bi/kvalster hade utvecklats på bara 12 år med en kombination av ökad varroaresistens och minskad aggresivitet hos varroa.
Men framförallt var orsaken att inga kemiska behandlingar hade förekommit.
Så vad betyder det för ditt sätt att sköta bin?  Bakomliggande begrepp kommer från teorierna om viral utveckling vilka har visat sig hålla vad gäller en rad sjukdomsalstrare och parasiter och egentligen är ganska enkel. Om man strävar efter att ha samma arvsanlag hos kvalstren permanent hos bina säger teorin att kvalstren kommer att bli allt mindre aggressiva, virulenta, oavsett hur stor resistens bina kan komma att utveckla under processen. Den processen kallas vertikal överföring. Tom Seeley (sid 20) beskriver det så här: ”
Viral teori visar på att vertikal överföring, i vilken parasiter överförs från värd till avkomma, befrämjar utvecklingen av icke aggressiva parasiter eftersom reproduktionen är kopplad till deras värd.” Med andra ord, om värddjurets reproduktion allvarligt förhindras eller försämras kommer kvalstrens reproduktion också att påverkas i samma riktning. Deras gener kommer att vandra vidare till nästa och följande generationer på så sätt att efter en tid kommer hela populationen att röra sig mot en mindre aggressiv och stabilare bi-kvalster relation. Seeley (Sid 20) konstaterar: ” Det finns starka indikationer på att en balanserad värddjur/parasit relation har utvecklats, där både värd och parasit överlever, hos isolerade populationer som lever i vilt eller vildliknande förhållanden på åtskilliga ställen.” Detta förutsätter naturligtvis att väldigt lite vandring förekommit mellan samhällena som skulle leda till att den andra typen av överföring – horisontell överföring. Beträffande denna typ av överföring säger Seeley (sid 19): ” Viral teori hävdar att horisontell överföring, eller smittförande överföring mellan värddjur, befordrar utveckling av aggressiva kvalster genom att gynna dem som starkt förökar sig hos det aktuella samhället innan de flyttar vidare till ett nytt samhälle. ”(Evald,1983; Bull,1994) Som biodlare använder vi biodlingsmetoder som innefattar kemisk behandling av varroa, ställer kupor för tätt, vilket uppmuntrar till vandring mellan kupor och röveri, överföring av yngelkakor mellan kupor och förhindrar svärmning, vilket gynnar horisontell överföring och i och med det mer aggressiva kvalster.
Alternativa metoder som vi borde överväga att använda är: börja med kvalster toleranta bin, maximera den genetiska mångfalden bland våra drottningar, göra avläggare på sommaren och minimera horisontell överföring. Sommar avläggare är en bra metod, men blanda inte ramar från olika kupor, även om det innebär smärre avläggare. Vad beträffar inskränkandet av antalet drönare på olika sätt finns inget tydligt svar. Sunt förnuft och teorierna om naturlig selektion säger att detta förfarande borde gynna kvalster som förökar sig i arbetsbiceller, men det finns inga säkra vetenskapliga bevis för det.
Slutligen beträffande den kemiska behandlingen med acaricider är Fraziers rapporter (2008) deprimerande läsning om de skador de orsakar bina, särskilt Coumaphos, ett organiskt fosfat, och Fluvalinate, en syntetiskt pyretroid. När vi vidare tänker på det överflöd av pesticider, herbicider och fungicider som bina tar med sig tillbaka till kuporna från omgivningen med de stora hittills okända synergi effekter i sina olika kombinationer, är det ett mirakel att honungsbin kan existera överhuvudtaget. Denna miljöstress som vi människor ålagt dem i kombination med att antalet honungsbigener för immunförsvar t.ex. är 66%  färre jämfört med t.ex. fruktflugor Drosophila och myggor Anopheles, är ytterligt alarmerande.
Den här artikeln är skriven i första hand för hobbyodlare men egentligen är den verkliga frågan hur kommersiella biodlare kan undvika ekorrhjulet med gifter och ändå kunna leva på sin biodling. Även om många kommersiella biodlare är positivt inställda finns det inget enkelt svar. Endast en övergång till skötselmetoder som förväntar sig och planerar för förluster är möjlig. Dessa är, visar data, inte större igenom snitt än den ihållande trend över de senaste fem åren på ungefär 30% hos biodlare från alla läger.
För att sammanfatta, min avsikt är inte att göra dig till en ”kvalsternörd” utan att överväga en attitydförändring beträffande kvalster och ”sköta” dem på så sätt att det gynnar stabila relationer till deras värddjur. Slutsatsen är att det är lönlöst att försöka utrota Varroa. Så vad har vi för val? Obekräftade bevis från min egen bigård och icke behandlande vänner visar på att efter tre år med förluster (ibland svåra efter år två och tre) stabilisera sig samhällena. Om man lägger sig till med de vertikala överförings regler som förespråkas här kan denna tid kanske kortas ned. Gör en kalkyl, kan du stå ut med de ofrånkomliga förlusterna i början. Med dåligt väder och oförutsägbara nektarförekomster är biodling hursomhelst inte någon exakt vetenskap men det finns saker vi kan göra för att jämna marken, för att etablera stabila relationer mellan bin och kvalstren eller åtminstone använda metoder som inte motverkar att detta långsiktiga mål blir verklighet. (Översättning Stefan Breitholtz)

Ett modernare sätt att hantera bin, genom att sluta behandla med kemiska medel, kan tvärtemot dagens synsätt reducera varroa-frekvensen i ett samhälle och öka dess tolerans mot varroa, hävdar Gareth John.
Att uppnå balans mellan bin och varroa
Av Gareth John
Naturlig utveckling av tolerans
När en sjukdom eller ett skadedjur får fäste i ett samhälle är de initiala förlusterna höga. De kan uppgå till 90 %. Ett dramatiskt exempel på detta är när de spanska erövrarna förde in de europeiska sjukdomarna i Sydamerika. Hela samhällen blev utrotade. Så småningom uppstår emellertid en balans och sjukdomen eller skadedjuret finner en jämviktspunkt med sin värd. Ju mindre ingrepp systemet utsätts för desto snabbare kommer denna balans att uppnås.
Det största hindret för att utveckla varroatolerans är intensiva biodlingsmetoder, varroakontroll inberäknat. Alltsedan den fördes in i västvärlden har biodlare använt olika metoder för att utrota den i sina samhällen och därmed förhindrat det naturliga urval som är nödvändigt för en anpassning mot varroatolerans, motståndskraft hos bin eller minskad aggressivitet hos medföljande virus. (1)
Eftersom honung förväntas ha ett lågt pris är det förståeligt att de vars inkomster är beroende av att kunna sälja billig honung, väljer att behandla. Detta gäller särskilt som den agrokemiska industrin lovar magiska lösningar och predikar: behandla eller försvinn. Vi vet nu att det inte finns några magiska lösningar utan resultatet en ständig kapplöpning mellan varroa och kemisk behandling. Detta ger intäkter till den agrokemiska industrin men fördröjer att en hållbar balans uppstår.
Ett försök till minimerad behandling
Jag började som biodlare många år innan varroan kom till Storbritannien och gav upp när den kom. Jag började på nytt 15 år senare. Jag antog då att tillräcklig tid hade passerat för att en varroatolerans skulle ha uppstått. Med det menar jag inte att den skulle vara ett nytt fenomen, snarare att tidigare befintliga men inte uttryckta mekanismer åter hade blivit aktiva på grund av trycket på bina. En mängd egenskaper finns dolda i den genetiska koden förutom de som är synliga. En detaljerad beskrivning av detta finns i ”Arrival of the Fittest: Solving Evolution´s Greatest Puzzle” av Andreas Wagner, Oneworld Publications. En sådan tolerans skulle naturligtvis döljas av regelbunden behandling. Därför började jag räkna dagligt varroanedfall när jag åter tog upp min biodling. Jag skulle endast behandla om det blev absolut nödvändigt och då endast till ett minimum. Om mina bin uppnått någon tolerans skulle detta förhoppningsvis visa sig.
Jag utformade mina varroaberäkningar efter en metod publicerad av Stephan Martin, som då var knuten till NBU (NationalBeeUnit) (2). När resultatet visades grafiskt kunde jag se samhällets tillväxtkurva. Jag kunde också se den punkt när varroatillväxten inte följde binas tillväxtkurva. Jag använde detta som utlösande faktor för behandling istället för det behandlings schema som rekommenderats av NBU. Jag behandlade då med flyktiga oljor efter eget recept för att minimera dosen. Resultatet blev ca 90 % effektivitet och frekvensen föll dramatiskt i behandlade kupor. Jag märkte emellertid att samhällena ofta bytte ut sina drottningar. De gjorde det flera gånger per säsong och så småningom hade de ingen parad drottning kvar till hösten. Bigården kunde med andra ord inte behålla antalet samhällen intakt. Fastän varroafrekvensen var under kontroll insåg jag att läget inte var hållbart i längden
Att sluta behandla I sinom tid kom det ögonblick då jag kunde. Jag träffade Ron Hoskins som deltog i Swindon Bee Projekt. Jag erfor att han slutade behandla på grund av upprepade drottningförluster! Eftersom detta gjorde situationen ohållbar i hans bigård, kunde det inte gå sämre om han slutade behandla. Den vetenskapliga litteraturen innehöll också rapporter om att bina skadades vid behandling, flyktiga oljor som tymol inberäknat. Jag drog slutsatsen att den enda hållbara vägen framåt var att följa Rons råd. Jag slutade behandla och tog in svärmar från vilda samhällen eftersom dessa redan hade gått igenom en behandlingsfri fas. Samtidigt beslöt jag att sluta med all nedfallsberäkning. Jag litade inte på min föresats att inte behandla om jag skulle se en kraftig uppgång. Dessutom hade ju min tidigare metod med små dagliga kontroller visat sig vara effektivare än en stor genomgripande. Jag har under de senaste fyra åren inte behandlat eller gjort någon drönarutskärning i något av mina runt 20 kupor. Jag mister långt färre samhällen idag än för fyra år sedan på grund av drottningförluster. Jag förlorar relativt få på grund av varroasis. Mina förluster är i regel färre än vad biodlare med kemiska medel har. Detta är erfarenheter som liknar de som andra icke behandlande biodlare har, åtminstone där data har samlats in som jämför behandling och icke behandling. Som ett exempel kan nämnas data insamlade i ett Walesiskt biodlings distrikt som visar att under fyra år fram till 2014 var genomsnittet vinterförluster i icke behandlade samhällen exakt 25 % lägre. Underlaget var anmärkningsvärt stort och motsvarade över 1000 samhällen Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är att under studiens gång tillkom ständigt nya kupor utan behandling som mättes och icke behandlade samhällen utgjorde under sista året ca 80 %. Detta visar att icke behandling håller på att slå igenom.
http://ow.ly/LvhjS
Efter att ha slutat behandla mina egna kupor har antalet samhällen ständigt ökat. I rak motsats till förhållandena när jag upphörde med min biodling 15 år tidigare är den stora frågan inte längre hur jag skall lyckas behålla samma antal kupor utan hur jag skall hålla tillbaks ökningen till ett antal jag klarar av att sköta. Det verkar som bina har tillräcklig varroatolerans inte bara för att överleva utan även för expansion. Ett flertal kupor är extremt livskraftiga och klarar av att kasta stora svärmar. En stark förmåga till reproduktion är när allt kommer omkring ett klart tecken på god anpassning.
Några få samhällen utvecklas svagt men det måste man acceptera i alla bigårdar. Förr slog jag ihop svaga samhällen om de annars var fria från sjukdomar. Jag fann emellertid att de sällan klarade av påföljande vinter och därför gör jag inte längre så. Att hålla svaga samhällen under armarna är inte förenligt med principen om naturens urval.
Svärmning vs delning
Alla mina drottningar är naturligt uppfödda genom svärmning eller genom stilla drottningskifte och parade i det fria. Jag använder inte delningar eftersom de inte ger något avbrott i yngelsättningen, vilket ju är en del av strategin för varroatolerans. Dessutom är avläggare en form av horisontell propagation (jämförbart med att ta sticklingar från plantor) istället för vertikal propagation (riktig reproduktion). Detta har potentiellt en viktig betydelse för vitaliteten hos både varroa och medföljande virus.
Vad gäller honungsbin kan horisontell smitta ske antingen mellan samhällen eller mellan enskilda bin inom ett samhälle. Vertikal smitta inträffar vid reproduktion….på samhällsnivån alltså från modersamhället till svärmarna. Om vertikal överföring är den huvudsakliga vägen smitta sprids kan det förutsägas att ett mindre elakartat förhållande utvecklas mellan parasit och värddjur, eftersom sjukdomsalstrare är beroende av värddjurets förökning.
Med andra ord, om varroa eller dess virus dödar bina innan svärmen lyfter dör de själva ut tillsammans med bina. Om däremot biodlaren regelbundet gör delningar, avläggare, spelar det ingen roll om moder samhället dör ut. Varroa och viruset kommer överleva, leva vidare i avläggarna. Det betyder ingenting att ungefär en tredjedel av alla kvalster finns kvar i yngelcellerna. Svärmen lämnar dem bakom sig. Detta sker naturligtvis inte vid delning.
Betydelsen av drönare och vilda samhällen
I början befarade jag att lokala drönare från icke toleranta samhällen skulle ”späda ut” mina bins toleranta egenskaper. Det har visat sig att så inte blivit fallet. Antingen är toleranta drottningar kapabla att välja toleranta drönare, kanske via lukt, eller finns det tillräckligt många toleranta drönare i grannskapet för att upprätthålla en acceptabel tolerans i mina samhällen.   Det faktum att mina nuvarande kupor alla startade som lokala svärmar tyder på att det finns gott om toleranta drönare i närheten men det utesluter inte att drottningens urval har en viss betydelse.
Toleranta drönare kan komma från vilda bin eller från någon biodlares kupor. De senare kan vara behandlade men detta hindrar inte att de kan ha åtminstone några positiva egenskaper vad gäller varroatolerans, som funnits i det fördolda under behandlingarna. Det är kanske är onödigt att säga att drönar-utskärning eliminerar potentiellt toleranta drönare med resten.
Trots att vi har invaggats i tron att det inte finns några vilda honungsbin kvar i Storbritannien är det i mina hemtrakter svårt att hitta en by där det inte finns sådana som bor under tak, i håligheter i väggar eller träd. Många har funnits där i åratal. Vi har fått höra att sådana samhällen regelbundet dör ut och ersätts av svärmar. Det samma har sagts om samhällen som icke behandlande biodlare håller. Vad gäller de biodlare jag känner borde de märkt om de dött ut. De håller sina bin under ständig bevakning.
Möjliga mekanismer för tolerans
Vi läser allt som oftast att ett så kallat hygieniskt beteende hos bina är nyckeln till varroatollerans. Detta innebär de avtäcker cellen och avlägsnar ynglet som smittats. Jag tvivlar inte på att detta är ett viktigt kännetecken på toleranta samhällen. Dessutom är det inte ovanligt att se säsongens första hög med drönaryngel utslängda från obehandlade kupor. Dessa yngel visar tecken på både infektioner från varroa och virus som orsakar deformerade vingar. Nästkommande hög utslängda drönare innehåller ofta friska opåverkade sådana. Så man undrar om ett komplext beteende med naturlig drönarutskärning och allmänt hygieniskt beteende föreligger.
Förutom städbeteende och utrensning av yngel är några av de andra involverande faktorerna fysiologiska på yngelnivå och andra förmodligen på hela samhällets nivå.(4)  Bortsett från svärmning kan faktorer som rör hela samhället gälla förmåga att kontrollera temperatur, fuktighet, koldioxidhalt, organiska flyktiga ämnen och stressnivåer.
Det finns de som är övertygade om att små celler, d.v.s. yngelceller som är mindre än 5mm, är nyckeln till tolerans. Om man emellertid läser den vetenskapliga litteraturen är effekten av små celler enbart inte belagd. Och det gäller egentligen för flera av de faktorer som nämnts här, samt några till, att när de testas isolerat är resultaten tvetydiga. Jag drar därför slutsatsen att varroatolerans inte är en ”en-faktor mekanism” utan ett komplext set av beteenden och fysiologiskt inbördes inverkan som sker på individnivå, på samhällsnivå, i växelverkan mellan bi och varroa och inte minst också mellan bin och de virus varroan för med sig. Ett exempel på denna växelverkan har nämnts med begrepp som horisontell och vertikal överföring där den förra potentiellt medför livskraftigare sjukdomsalstring. I samband med detta vet vi att det förekommer olika former av virus som orsakar deformerade vingar. Åtminstone ett av dem utvecklar sig mycket snabbare än de övriga. Är det så att horisontell över-föring av virus via ständiga delningar, avläggare, uppmuntrar en utveckling av det kraftfullare viruset? Omvänt skulle en smitta från en virussort med långsammare tillväxttakt gynnas genom svärmning? Detta skulle i så fall tillsammans med avbrott i yngelproduktionen kunna hjälpa bin att förhindra en invasion av virus?
Slutsatser.
Vi har inga fullständiga svar på dessa och andra frågor omkring varroa. Detta oavsett är budskapet jag uppfattar i allt detta att varje gång jag ingriper i en kupa stör jag potentiellt ett högst komplext och subtilt balanserat system. För att ge bina så stor frihet som möjligt att kontrollera sin inre miljö, använder jag inte öppen nätbotten. Jag minns fortfarande en kommentar av en yrkesbiodlare och tidigare statlig inspektör: ”Varroa är ett problem på grund av stressade bin” och jag stimulerar därför inte bina till yngelsättning utan låter allt ske enligt årstidens rytm. Bina förökar sig genom svärmar som jag sedan samlar in hellre än att göra avläggare.
Som hobbybiodlare har jag friheten och möjligheten att kunna experimentera. De av oss som har den friheten bör använda sig av den och låta bina visa oss ett sätt att komma till rätta med varroa med sina naturliga försvars-mekanismer. Mycket tyder på att den jämvikt, balans, jag nämnde i början av artikeln inte är avlägsen.Gareth John Översättning Stefan Breitholtz

Varroa bekämpning 
Lagtext:SJVFS 2018:28, §42
”En tillsynsman får besluta att biodlaren skall bekämpa Varroa-kvalster i en angripen bigård. Beslutet skall vara villkorat av att biodlaren använder en behandlings metod med vetenskapligt dokumenterad effekt.”  Varroabekämpning inom konven-tionell biodling av den typ som Sveriges Biodlares Riksförbund rekom-menderar:
• Kemisk bekämpning: Fluvavinat, oxalsyra, myrsyra, mjölksyra och thymol.
• Utan kemi: Spärrboxmetoden, drönarutskärning och yngelutskärning.
Detta går helt emot binas natur och kräver bl.a. att man öppnar kupan och släpper ut och påverkar deras mikroklimat, kupvärmelukt som är den del av deras immunförsvar. Man slår även ut en stor del av det mikroliv som bina lever i symbios med. Detta kan jämföras med om vi får ständiga antibiotika kurer av bredspektratyp.  Det är oerhört stora ingrepp som får skadliga effekter i längden. Man behandlar samhället som en honungsmaskin.
Det finns alternativa metoder som Hannes Bonhoff har letat fram. Alla med vetenskapligt dokumenterad effekt.
Distansmetoden: Bina tvingas att flyga in i rätt kupa:
Seeley, Smith,Crowding Honeybee Colonies in Apiaries can increase their Vulnerability to the deadly    ectoparasite Varroa destructor, Apidologie 46(6), 716–727 (2015)
Storleksmetoden: Bisamhället tvingas att ha enbart lite yngel: Fries, Camazine, Sneyd, Population Dynamics of Varroa Jacobsoni:a model and a review, Bee World 75(1), 5-28 (1994)
Svärmmetoden: Bisamhället tvingas att ha ett yngeluppehåll:
Loftus, Smith, Seeley,How Honey Bee Bolonies survive in the Wild:testing the Importance of small nests and frequent swarming, PLoS ONE 11(3) (2016)
Urvalsmetoden: Motståndskraftiga bisamhällen tvingas att sprida sina gener: Locke, Natural Varroa mitesur-viving Apis mellifera honeybee   populations,Apidologie 47:467  (2016)

10 punkts program för att hålla Varroa på lagom nivå inspirerat av Tom Seeley:
1. Arbeta med bin som är anpassade till ditt närområde. Det viktiga är att skaffa drottningar som är anpassade till det lokala klimatet och faunan. Undvik köpta drott-ningar. Undvik nöddrottningar d.v.s. drottningodling. Arbeta med svärmning och naturlig reproduktion. På grund av avbrottet i yngelproduktionen vid svärmning genomgår kvalstren en fysisk förvandling och blir sterila. Denna sterilitet kvarstår i två generationer efter avbrottet. Under denna tid minskar kvalsterpopu-lationen med ungefär 1% per dag. Efter uppehållet i deras reproduktion, vilken varar i ungefär 8 veckor, är de oförmögna att komma upp i antal stora nog att riskera bisamhällets överlevnad
2. Sprid ut kuporna så mycket som möjligt. Vandringen mellan kuporna minskar avsevärt med avstånd på 30-50 helst 100 meter och därmed sjukdomsspridning. Flytta dem så sällan som möjligt. Placera inte kuporna för nära marken, ca 2 m är egentligen idealet.
3. Använd kupor där isoleringen har god värmekapacivitet (kJ (kg K).  Det skall helst vara kupor av minst 8 cm tjockt virke, som buffrar värmen och som påverkas väldigt lite av temperaturförändringar ute. Jämför passivhus. De skall helst vara runda inuti, åttkantiga eller om detta inte går, kvadratiska med avrundning i hörnen så att bina lättare kan kontrollera värme och luftströmmar.
4. Hys bina i små kupor. Endast en djup kupkropp för yngelklotet och skattning som i BiBoet upptill, underifrån eller i honungsholk. Man kommer inte att skatta så mycket honung, men man kommer att ha minskat problemen med sjukdomar och skadedjur, särskilt Varroa och yngelröta. Och, ja, samhällena kommer att svärma, men svärmning är högst naturligt och forskning visar att det gynnar binas hälsa genom att hålla Varroa populationerna på säkrare nivåer.
5. Låt bina alltid bygga egna vaxkakor på spjälkors upptill.
6. Rugga upp kupornas innerväggar eller bygg dem i råsågat virke. Det kommer att stimulera dina samhällen att belägga ytorna med propolis och därmed skapa ett antimikrobiellt skikt runt deras yngelklot. Följ utvecklingen av bokskorpioner (pseudoscorpions). Kanske har man redan kommit tillräckligt långt?
7. Om du bara har ett par kupor kan du skaffa några svärmfångarkupor och/eller samverka med biodlande grannar, inrätta en gemensam pool med naturliga ersättningssvärmar och överskott av svärmdrottningar vid förluster.
8. Lämna drönarna i fred. Låt naturen ha sin gång. Om man ger sina  samhällen möjlighet att dra upp drönare kan det snabbare förbättra den genetiska bredden i din bygd. Drönare kostar på så det är bara de starkaste och friskaste samhällena som har råd att producera mängder av drönare.
9. Minimera störningarna i yngelklotet. Undvik öppningar av kupan uppifrån. Deras mikrobiologiska immunförsvar försvinner upp med draget och värmen. Resultatet blir avkylning, vilket gynnar Varroayngel som har lägre optimal utvecklings temperatur 33 grader mot 35-36 för bin.
10. Avstå från att behandla mot Varroa. Låt bin-Varroa- virus coevolvera. 

Lita på Darwin, men läs först David Heafs bok Biodling utan kemikalier. BoD:s förlag. Lycka till, men räkna med förluster i början, som du måste täcka upp med nya svärmar. Ju fler av ovanstående ideal man klarar desto bättre.

Resistenta bin i Wales
I norra Wales finns en grupp biodlare som inte behandlar mot varroa och inte gjort det på många år. Vinterförlusterna är lägre än hos dem som behandlar. Här finns en video som gjorts om dem: https://vimeo.com/157019200
Dave (David Heaf, biodynamiker) var nog den som var först med att sluta behandla. Sen slutade Pete, som var tillsynsman. Han hade en hel del förluster initialt. Han visste var det fanns vildbisamhällen. Han observerade att de slutade ge svärmar när varroan kom, men alla vildsamhällen dog inte. Några blev kvar och efter 3-4 år började de ge svärmar igen. Clive slutade att behandla därför att Apistan slutade fungera 2004. Pete koncentrerade sig nu på att fånga svärmar från vildbina. Då fick han bättre överlevnad på sina bin. Andra delade på de samhällen som klarade varroan bäst och försåg nya biodlare med sådana avläggare. Och antalet biodlare som inte behandlade växte.
Många av dem ger inte socker till bina utan de får leva uteslutande på honung. Antalet samhällen per bigård är lågt. Pete har max 5 i varje. Han skördar 2 ton från sina 60 samhällen.
2010 började de undra hur stora skillnaderna i förluster var mellan dem som behandlade och dem som inte gjorde det och frågade runt. Första raden med siffror är från vintern 2010-2011. Sista raden är en summering av fem vintrar
Slutsatser från videon:
 Biodlare som inte behandlar mot varroan dominerar området med sina bin.
 De samarbetar med vildbipopulationen i området.
 Tar vara på svärmar.
 Delar på de bästa samhällena vid avläggarbildning Låt bina göra drottningar själva.
 De samhällen som inte är tillräckligt anpassade dör (eller får sina drottningar utbytta, om inte av biodlaren så av bina själva).
 Ingen parningststation med systergrupper som producerar drönare används. Alla överlevarsamhällen är med och producerar drönare till ungdrottningarnas parning.
Det har blivit allt vanligare runt om i hela världen att man slutat behandla utan förebygger.